Om pollen och fotografi
Jag kör om honom igen, det kommer en backe och jag kör lite. Då kör han upp bredvid mig och skriker: Är du trött nu?
Jag svarar: Du verkar vara i form.
Då svarar han. Nu glappar du med käften igen. Åk hem och ta en sup.
Bra början på morgonen.
Vännen T skrev ett mail och tyckte jag var rastlös efter min pension. Haha, jag har alltid varit rastlös, alltid tyckt att jag aldrig gjort något osv, medans många tycker jag håller ett satans tempo. Man är liksom aldrig nöjd med någonting, samtidigt som jag är skitnöjd med det mesta. Han undrade hur jag hade det med det digitala och det analoga. Jag har accepterat det digitala, det är ännu finare med film och riktiga kopior, som man gör i mörkrum, men jag har varken lust eller tid eller mörkrum, så det får bli digitalt och nu finns det ju också kameror som fungerar, så den frågan är avgjord.
Om jag tar bättre bilder nu eller sämre? De är lika bra. Jag är nöjd både med mina gamla och mina nya.
Och jag är alltid rastlös.
Han tyckte jag skulle göra reportage och det tycker jag också, men vem fan ska betala? Ingen publicerar ju dom, så man hänger verkligen i luften.
Det har varit snack på Fotosidan om JHs vinst. Att de förstår inte hans bilder. Att man tycker att spåret efter Strömholm blivit för starkt och spåret från Sune j för svagt. JHs fotografi har ju kaos som grund. Med åren har han blivit mer strukturerad, men kaos är hans granne i sina bilder. Hans bilder bygger på ett kaotiskt liv, som numera blir allt mindre kaotiskt och strukturerat med ålder och föräldrarskap och mognad. Jag tyckte den serien han visade för Leica var bra, stringent, hade en vacker känsla.
Strömholm, var väldigt organiserad, han drack inte, han hade en sk militärisk disciplin, han valde natten till arbetsfält, han bosatte sig i den miljön han ville skildra. Jag kan inte se någon skillnad på honom och Jonsson. Båda var ömsinta beskrivare av sin miljö.
Sedan, för en ung människa är ju givetvis Strömholms spår intressantare för där finns ju sex och nattliv och vackra människor. En doft av äventyr, men ska man lyckas med den bedriften måste man bosätta sig i miljön, vilket ingen egentligen gör idag. Anders P, den fenomenale fotografen och fina människan, gör ju fantastiska bilder, men de senaste tio åren har han inte rotat sig i miljön där han arbetar, vilket också avspeglar sig i bilderna då de blir ganska likadana var han än åker. Fantastiska bilder, men de handlar alltid mer om honom själv än om var han är.
Fantastiska bilder, grymt formsäkra, tillslag, men böckerna borde heta Anders i Paris, Anders i Rom. osv,,, och jag kan inte se något fel i det. Det är hans sätt att skildra tillvaron. Han gör det dessutom förbannat bra. Man vill ju alltid se vad han gör.
För mig går det inte att komma ifrån, att de bilder som jag ser som de intressantaste bilderna, kommer från ovan nämnda fotografer. Nästan allt annat jag ser är så omodernt, gammalmodigt, out of time, landar inte i det psykologiska eller poetiska. Jag säger fortfarande Sofia Sandström, Goro Bertz, Martin Bogren och någon till, där finns spåren som leder ngnstans.
Spåret från Sune J finns. Anders Alm, jag får väl räknas dit även om jag också är på Strömholmspåret. Det finns andra, men personligen så tror jag att jag är den fotograf som liknar Sune J mest, tack vare att jag skriver. Sune J drog ju upp en alldeles egen fåra med texten och bilden och där finns det inte många i Sverige som håller måttet. Sune J, skrev fantastiskt.
Nog om det. Pollen, fotografi, det är mycket nu. Om man vill snacka om fotografi så får man gå andra vägen, fråga sig, vad som berört en den senaste tiden, året, åren och sedan njuta av det. Den andra vägen är ju att göra något själv.
