Soltunga gator
Jag tänker hellre på Einar som hoppade ut från andra våningen, hängde först i fönsterblecket ett tag innan han bestämde sig för att singla ner mot asfalten och de brutna benen.
Man gör sina val. Jag är på väg igen. Säljer mina ena racer. Ekonomin i hamn för ett år framåt.
Väntar på något. Vet inte vad? Ett erbjudande kanske? Ja, ett erbjudande. Skulle vara kul att få ett erbjudande någon gång. Inte bara behöva dra allt själv hela tiden. ja, jag väntar.
Polarn ringer från fiket. Jag var där för en timme sedan. Jag är på väg, vet hur långt gräset är dit jag ska. Vet att det blir ett jävla jobb. Vet att det måste göras.
Lundell beskriver stan som vacker med med rå, bufflig stämning. Jag vet vad mina vänner från landet säger om stan. Stressig. Själv reagerar jag inte på det, mer på att allt är så slipat och snyggt. Vi är snyggaste staden i världen, snyggaste folket i världen, men lever vi som människor.
Jag går runt och kollar på en del utställningar. Tänker att Goro Bertz, som jag träffade igår, skulle vara fin att se om han visade sina poetiska Japanbilder. Han och Sofia Sandström skulle ställa ut tillsammans. Där kan vi snacka om poetisk bild.
Patrik är uppbragt då jag säger att jag slutat fotografera. Jag vet inte om jag gjort det? Kanske har jag det? Då jag ser Goros naturbilder eller Sofias poesi, kan jag känna att det finns ändå hopp för bilden, men det är oftast bara där, då. Jag tror bara på poesin numera. En ytterst svag röst, som en bäckfåra i vinterrustning. Jag vet inte om jag är poetisk, om min poetiska ådra är för svag.
I väntan på. kan jag ju alltid cykla, känna vinden mot knäna. Idag hade varit en dag för kortbyxor, men jag avstår. Jag är på väg. Jag är på väg mot det långa gräset.
