Walls of fire...
Muren finns kvar men gatan har fått ljus och det är mest unga människor som passerar under muren.
Det kanske är så att jag är en av de få äldre som passerar den förr så grå muren.
Vi åker till Blidö. Norr om stan är konstigt. Fult som fan om Ni frågar mig. Ön Blidö är mysig, men tät som en djungel. Varenda kvadratmeter är inbokad privatism. Vi är där på femtioårskalas. Det går bra, även om bagarn glömmer lägga i handbromsen på sin Volvo så den störtar nerför backen och in i ett träd medans han själv dansar vilt till Tamla Motown.
Min fru är vild och het, dansar halva natten och jag sitter och kollar på hur havet blir allt mer irriterat. Det blåser hårt. Vi sover på ett vandrarhem där allt är skitigt och på morgonen skäller jag ut ägarinnan och hon säger: Vad ska vi göra åt det?
- Du ska ge mig rabatt, säger jag, Två hundra spänn vill jag ha tillbaka.
- Det ska du få, säger hon och de pengarna kommer sedan att räcka till en schysst frukost och en härlig must på Blidös bageri.
Jag frågar Bagarn hur lång tid det tar till färjan. Det är samma bagare som hade dålig handbroms.
- Nio minuter, säger han.
Han känner inte mig. Vi är där på fem, sedan glider vi över sunden. Min fru är blek och vacker och jag har snuskiga tankar i min arma kropp. Vi följer strömmen, blodomloppet mot stan.
Hemma väntar ytterligare ett födelsedagsfika. En dam blir 82 år. En vacker händelse. Som att befinna sig i ett annat universum.
Jag dricker det kaffet också, med nöje. Efter det blir det dags att ta itu med Samtiden.
