fredag 12 juni 2015

Katten gal, göken morrar...

Katten åmar sig på trappan. Det är halvmeterhögt gräs så man ser inget. Jag fattar att det är en annan katt i buskarna. Redo för strid alltså. Han är snart sjuttio och lika jävla envis som mig. Det fanns en katt som vi kallade MONSTRET, en galen hona som var dopad, som ständigt gav vår vackre hanne på käften, men nu har hon dött, det elaka monstret. Ägarna, ett riktigt jävla problemgäng, lämnade henne och hennes ungar åt sitt öde då de fick flytta på grund av krökarproblem. Folk försökte nog rädda de överblivna ungarna men jag tror räven tog dom.

Nu sitter han där sjuttioåringen och vässar klorna på högern för det rör sig i gräset.
Göken kuckar och jag dödar en geting med ett karateslag. Mina ben skakar och armarna är lite darriga också efter en timme i det halvmeterhöga gräset med klipparn utan drivning. Dessutom drar jag sönder snöret då den stannar hela tiden i det tunga gräset.

Jag går in, blir intellektuell ett tag. Enklare liv att tänka än att klippa. Dock, arbetet ligger kvar. Min arbetsklassmoral säger att arbetet ska utföras till slut och så ska bli. Första gången jag klippte gräset på torpet hade jag haft en stor svacka i mitt liv, min största. Jag var svag och det märktes då jag körde klipparn. Jag trodde pumpen skulle ryka. Nu är jag i form, livet leker och klipparn går som smort i gräset. Fast inte idag, en halvmeter segt gräs kräver nästan machete.

Lundell skrev för ovanlighetens skull en halvkass blogg, men jag säger som han sa: Man är inte mer än människa. Även konstnärer får misslyckas och vara omtyckta ändå.

Fåglarna, fåglarna, så de låter.. kanske världens vackraste ljud. Jo, det finns ett vackrare, sången av din kvinnas sömn, men annars, fåglarna. Så de låter, så det sjunger.

Nu sitter grabbarna på fiket i stan och hänger, lassar bilen med cyklarna, på väg till Vättern runt. Jävla toklopp och jag sticker dit i natt, ska göra en story, en annorlunda story, tänkte jag. Det är ett lopp som går på natten, tänk ett cykellopp som går på natten. Midnightsun, ni vet.

Hur kom jag hit? Hur kom jag att bli nästan 66 år? Jag tror jag kan garantera att jag lever i tio år till. Det är bra, det ska mycket till för att jag ska rasa igenom fysiskt inom den tiden, men vem vet? Man drar klipparn i gräset. Det är ett konditionsprov. Tror inte många skulle klara av den här klipparn i det här gräset, men alla har sin egen akt, sin egen jämförelse. Viktigt att komma ihåg.

Salgado, jag delade en länk av honom. Han är fantastisk som fotograf och etnolog. Jag orkar aldrig med hans böcker och utställningar, för mycket av allt, men om man sorterar i hans arbete, vilka bilder, vilka otroliga bilder och om man ser till hela hans arbete: vilken dokumentation. Han kan öppna ett eget museum.

Katten lägger sig i soffan. Ser nöjd ut. Har den lede där ute schappat iväg? Jag ser en kvarts gräsmatta som är oklippt. Det ska bli gjort, tar bara en kopp kaffe först, tänker på Hemingway i Key West, med båten, med skrivarlyan, med hans eviga slipande av verktygen, orden, meningarna och hans katter.
På något vis ett fulländat liv. Han var en lycklig människa på något vis.

Jag känner mig också lycklig.
 Det återstår lite kaffe i koppen. Katten vilar, vi vilar alla, utom fåglarna som sjunger för oss.