Tiden
Medborgarplatsen. Jag ser en gammal polare, eller en människa jag sett i många år, sedan länge. Han kör en liten moppe och jag ser att han tappat ett ben. Jag kan inte annat än fundera på hur det gått till.
På bänken där jag sitter, sitter också den svarta snubben med vita mössan. Snubben som alltid sitter vid ett bord inne i Skrapan och fikar långa tider. Han verkar känna alla och snackar spanska.
Polisen passerar på segways och det är en lugn eftermiddag. Jag tänker mest på den diskussion vi hade i min workshopgrupp om att Magnum inte säljer tillräckligt, att Magnum kanske ska bli tv-serie, att den tid, då bild, på det viset jag sett på bild, nu är över. Om det inte går att sälja bilder på ett arkiv som Magnum, var tar då den dokumentära bilden vägen?
Det finns inga som köper för att publicera bilder. Hur ska man då förhålla sig till bilderna och hur ska man visa dom och hur ska man få betalt? Är det dags att börja åka runt med bildspel igen?
Om jag ska gå på känslan så känns den period som jag tyckt om, det sättet att visa och berätta i bild, över.
Det var en dag med sol. Det förändrade allt. Det var dagen då skatten återbetalades.
