Retro 89.

Tarifa. En vit vägg. Ett vitt papper. Jag har alltid skrivit. Litteraturen har alltid varit viktigare än bilden för mig. Jag skriver bättre än jag fotograferar. Att skriva är en fördjupning. Att fotografera är att lyssna på något fysiskt som sätter sig i kroppen. Jag har plats för båda. Jag behöver båda.

Jag har försökt skriva romaner. Kan inte, orkar inte, fel rytm. Jag är en snabb människa. Noveller, förlängda bildtexter är mitt vapen. En snabb explosion, som Hemingway, eller Alice Munro.

Herregud, varför skriver ingen att Munro är en slags kvinnlig Hemingway. Samma laddade språk, döden, hela tiden döden, allt i en egen kostym. Hon och Hem är de bästa novellister jag läst. Hem är ju helt fruktansvärt bra. Läs In our time, novellsamlingen. Läs Alice Munro.

Min utveckling går mot novellen. Kanske också mot texten och bilden, allt mer mot texten och bilden.

Jag har alltid skrivit mer än plåtat. Jag går ut, jag tar bilder. Jag kommer hem, jag skriver. Det är som att ha en hund. In och ut. Hela tiden.