En av de stora fördelarna med att ha hållit på så länge som jag, är att man kan blanda de nya med det gamla. Man blir lite som en historiebok. Min styrka är min svaghet. Jag tycker lika mycket om att skriva som att fotografera och de tar ut varandra. Jag älskar bilden och jag älskar orden. Ibland önskar jag att jag skulle kunna koncentrera mig på orden, bara berätta i ord, men så fort jag kommer ut känner jag att jag också måste ta bilden och då är splittringen där.

Jag får leva med det. Mitt vapen, min kärlek, är bilden och orden, eller tvärtom: Orden och bilden.

Ibland tänker jag att jag ska välja bort något, men jag känner att jag måste fortsätta, jag måste öka, jag måste berätta till sista andetag. Så är det bara. Det är kanske därför jag lever, för att berätta, för att få vara med och sedan berätta om det hela.

Jag tittar igenom min böcker, mina författare, mina fotografer. Bresson, Strömholm, Frank, Petersen, JH, Moriyama, McCullin, Clark, Lyon, bara män, de flesta en slags privatdokumentära fotografer. Jag kollar mina författare: Miller, Hem, Ivar Lo, Lundell, bara män. En slags privatdokumentärer. Det är där jag befinner mig. I det privatdokumentära berättandet. My way, eller min stig.


Populära inlägg