Min gamla flickvän Maud Nycander har verkligen gjort en fantastisk film om Inta Ruka. Såg den ikväll, för tredje gången, och den tog verkligen. Hur kan det komma sig att det hårda livet, den fattiga stadsdelen, människorna, känns så ofantligt mycket intressantare än dagens moderna människor?
Är det tempot, barnen som leker på gatorna, människornas avtryck, att allt inte ser likadant ut....? Jag vet inte och sedan mamman som tas om hand hemma,,överallt finns det starka intryck och Intas fina bilder, stillastående, milda och på det, den analoga fotografins långsamhet, mörkrummets dova röda ljus då kopian kommer fram i framkallningen. Just det ögonblicket, då bilden börjar framträda i framkallningsskålen, det röda ljuset, måste vara fotografins eviga, klassiska födelsebild. Bilden då barnet lämnar kvinnans sköte. Det är helt enkelt ett fantastiskt ögonblick.
Som sagt, en fantastisk film, en underbar fotograf och en miljö och en tid som får mig att tänka en och annan tanke om min egen tid.
