Fotografiska. Vi är överens nu. Jag går ner dit och köper ett årskort och som vanligt med mig och Fotografiska så strular det, tar en jävla tid att få fram kortet. Går in, första våningen, Hugo, han med hundarna och massa absurda bilder. Inte min påse, kanske någon annan gillar det. Känns inte trovärdigt.
Går upp på våning två. Roversi, jobbar med storformat och gammal känsla, Man Ray, massa porträtt, snygga slanka brudar med vackra bröst. Det finns något där men det känns också på låtsas. Jag skulle ha blivit impad för trettio år sedan, idag går inte sånt in i mig.
Det finns mycket på Fotografiska. Mycket är bra, riktigt mycket är bra. En satans blandning helt enkelt, men det är svårt med typer som mig som är så kompromisslös då det gäller foto. Det är en sak att ha workshop, då ska alla uppmuntras, alla som försöker ska ges kärlek. Det är en annan sak att gå på utställningar. Man behöver inte tycka samma om något, det är viktigt att komma ihåg. Att jag bara är en röst av många. Det är oftast så att det finns en botten, en bra kvalitet i grejerna, teknisk, genomtänkt, men jag personligen gillar bara fotografi som är sexig, jämlik, sensuell, dramatisk, äkta. Fotografi som känns äkta, som ett samtal i livet.
Nog om det. Det här ska inte bli någon jävla programförklaring. Konst är konst och däremellan kan man käka pyttipanna.
Inta Rutka i lilla rummet, knappt femtio bilder. Varför så lite bilder? Går runt, förstår inte hypen med henne. Visst, varma bilder, men i min värld kallar jag sånt för Hucklebilder. För gammalt, för segt, för lite aktion, dött.
Många gillar det, och det är fint, förstår varför, men det påminner om Sune Jonsson då han inte var i toppslag. För lite tryck i bilderna, vill se mer dokumentärer ala Koudelka och zigenarna, eller romer, som man ska säga idag. Jag har alltid haft svårt för dokumentärfotografier där folk liksom bara står upp och ner och glor.
Går ner till bokshopen, kaféet och utsikten, som alla tjatar om, har jag sett i 45 år, behöver inte fika för att se den,, som sagt, ner i bokshopen, det är väl Fotografiskas diamant. Här finns mycket, men inte Journals böcker, vilket är ett kraftigt minus, på gränsen till utvisning.
Kollar igenom godbitarna, ligger en Brassai framme, nattbilder. Varför snackar alla om nattbilder nuförtiden? Alf Johansson har ju kört sitt spår och gjort det bra. En av husgudarna för många är ju Brassai då man kommer till nattbilder. Den stora skillnaden är ju att Brassai har människor med i 90 procent av sina bilder. Han gick på klubbar och barer och röjde och så tog han också nattens gator. Den främste nattfotografen i Sverige är ju givetvis Anders Petersen. Han har verkligen plåtat natt, dvs aktion i natten och en och annan skuggig gata dessutom.
Ja, sedan gick jag ut, hem och käka pyttipanna.
