Fotboll
En gång i tiden hade vi ett korplag som hette Frilanslaget. Vi hade ett starkt försvar med tre brudar, Ann Eriksson var en, vilka de andra var, minns jag inte. I anfallet hade vi Håkan Elofson på högeryttern, Kjell Dike på centern och jag som vänsterytter. Elofson höll alltid på att banta, fasta, och kom till matcherna urlakad, men boosta upp sig med en cigg och svart kaffe innan så han orkade springa. Vi hade också en västtysk fd juniorlandslagsman i anfallet. Han satt alltid i skogen före matcherna och rökte på, sedan gick han in och satte några mål. Han var helt enkelt för jävla bra.
I en match, mot tidningen Vi så fick dom låna en av våra spelare för de klantarna hade inte fullt lag. I alla fall gjorde jag tre mål på Viarna(riktigt sopgäng, typ Hammarby)) och det var också slutet på min frilanskarriär hos tidningen Vi. När jag kom upp och skulle sälja ett frilansjobb skrek man alltid på redaktionen: Där kommer den där jäveln som gjorde tre mål på oss i förra matchen. Jag förläts aldrig.
Vårt lag var ojämnt, vi fick aldrig ihop laget. Vi var ju frilansare, men vi försökte i alla fall. Jag vet inte varför jag berättar detta, men det har väl något med att man ska inte göra mål på dom man ska sälja bilder till?
