Retro 87..
Jag kom att tänka på det då jag stod och hjälpte Wenke tömma ett vindsförråd. Hon hittade två gamla kameror, en Minolta och en Canon. Jag lyfte den ena till ögat och knäppte ett kort. Klonket från slutaren, den tunga kameran, den perfekta sökaren. Allt hade högre, starkare känsla än min nya digitalkamera.
En av de första bilderna jag tog med min S80, tog jag på Jean Hermansson som besökte Stockholm och satt på fiket Skåningen. Fine Jean är idag borta, Skåningen är ett annat fik än det var då och min Canon S80 har gått i bitar.
De första åren med det digitala var förtvivlat. Jag höll på att lägga av. Det var så uselt. Bilderna, utskrifterna var ett skämt, kamerorna var också ett skämt. Allt var ett skämt.
Jag började skriva blogg 2006 och då var det enkelt med en digitalkamera. Allt var enkelt med det digitala, men det var också allt. Allt annat var patetiskt dåligt och egentligen är det så fortfarande, framför allt känslan. För mig har det enkla ingen betydelse. Jag vill att det ska vara svårt. Jag vill att göra en bild ska vara ett avancerat hantverk som det var då man skulle göra en snygg kopia i labbet.
Idag, kolla Instagram. Några inbyggda filter och Svenne Banan gör bättre, tekniskt bättre bilder, än de mest avancerade proffsen för tio år sedan. Ointressant om allt blir för enkelt. I det svåra ligger skapandet.
Jag stod där på vinden, kände på den tunga, analoga kameran, insåg att min nya digitalkamera hade ungefär samma funktion och känsla som då en violinist i New Yorkfilharmonikerna byter ut sin Stradivarius mot en plastfiol från Åhlens. Ett fall rakt ner i gropen.