In the early morning rain. Saxofonen från Supersession följer mig om en vit svans då jag går genom parken. Den nya mössan sitter perfekt. Min fru försökte stöka till den, satte den lite käckt på svaj, som hipstertyperna sätter sina mössor, men jag, född och odlad i Norr, satte den på norrländskt vis, ner över ögonbrynen, Jack Nickolson, you know, the right stuff.
Löven, löven, såg Skavlan igår. Totalt beckat igen, hur fan kan man ha en sådan blandning i ett program? Ger upp.På Twang, vår privata krog, drack vi vår privata öl till billig penning och drömde oss någon annanstans. Jag tänkte på Bode Miller, kör väl i morgon, dags för en idol att återvända. Jag gillar hans husbil, att han lever i en husbil på vintrarna.
Det går inte att dribbla med åldern. 75 bast tror jag är en punkt man ska beakta. Vad kan en människa göra på tio år? När tappar man lusten till att arbeta? När tappar man lusten till att leva? Min mormor blev 93, hon tappade lusten redan vid 85, kanske tidigare? En människa kan inte förnya sig hela livet. Man måste gå iland någonstans.
Jag tittar på mina bilder. Det är en historia, en bra historia i dom. En historik, skulle man kunna säga. Det är inte många som kan säga att deras bilder är en historik, därför de har aldrig lagt upp arbetet på det dokumentära sättet, att skildra ett liv. Många bra fotografer har inga privata bilder och de privata bilderna är alltid de bästa.
Scanpics fotopris. Alla har något och alla saknar något. Den som vinner, vinner.
