Van the man

Van Morrison, Van the man. Nordirland. Denna extremt tråkiga dag som inte börjat ännu. Det regnar, det regnar igen. Märklig vår, regn eller blåst. Mycket blåst som polarn i Huddinge säger. Jag är positiv, tror på lösningar. Undrar mest när man kan komma att tänka sig att viruset lugnar ner sig. Är det tre veckor till innan det rasar ut. Jag har en gräns på tre och en halv vecka. I Kykladerna i den grekiska skärgården har man inga fall. Det är fördelen med en ö. Man kan stänga till.

Jag funderar på det fotografiska livet. Det första som måste till är att man lever ett fotografiskt liv och sedan ids jag inte säga något mer. I mitt liv tycker jag det blir allt mer man ska förhålla sig till och det är en jävla skillnad mot att vara på min grekiska ö och vara i stan. Om man tittar på Koudelkas bilder så är de flesta tagna på landsbygden, faktiskt. Han gillar att vara utanför städerna. Själv tycker jag staden begränsar mig oerhört. Jag kan tänka mig att staden hade sin höjdpunkt på sjuttiotalet. Det var folk men inte för mycket folk. Idag är det för mycket folk, saknar den här ron som en stad också ska ha. Det här med att man kan vandra bland människor utan att känna inre stress för att inte se ut på rätt sätt osv. Det är ett stort kapitel att snacka om, men vi tar det en annan gång.

Jag tror vi alla just nu sitter i vänteläge. Okej, säger jag. Nästa hållpunkt blir 1 april. Hur har vi det då?