Lördag, en dag med en outtalad längtan

Jag kände någon slags längtan på morgonen. Ända tills min fru sa att hon hade feber. Då blev jag nervös, sedan sa hon någon timme senare att hon inte hade feber, men jag tyckte hon såg febrig ut. Fan, sa jag. Du är ju blank i fejan. Jo, sa hon. Jag har just smörjt in mig med hudkräm. Och sedan gick hon ut och jag gick ut, tog en promenad runt kvarteren och kände mig svettig.

Det var där jag fick den där längtan efter att hålla i en kamera. Såg en jättefin bunt U-tubefilmer om fotografer igår. En av dom inspirerade mig, men minns inte hans namn. Fransman, skitduktig. Tyckte väldigt mycket om honom.

I alla fall. Gick o hämta kameran. Funka skitbra, batteriet stendött. Har inte använt den på ett år men tänkte börja bli seriös. Dålig start. helt enkelt.

Ska jag formulera min dröm. Tio år på Naxos, bara jobba med mina grejer och bygga upp vårt hus så det liknar Georgia O´Keffes hus i New Mexico. Det är min dröm. Det är allt. Ge mig tio levande år. Stockholm är mig helt ointressant. Kanske är det så att jag vill vara i fred och bana ny mark?

O så vill jag vara med min fru. Hon inspirerar.

Hämtar en choklakaka i kylskåpet. Plötsligt så påminns jag om hur mycket Christer Strömholm gillade godis. Han gillade godis väldigt mycket, skulle nog vilja påstå att han var en godisälskare.

Ja ni ser. I den här bloggen får ni veta allt det väsentliga i livet.