Min vän från Sarajevo

Min vän från Sarajevo såg olycklig ut. Vi satt i solen och hon sa något som smärtade mig. " Det går inte att få svenska vänner" "Det är omöjligt". Vi hade snackat ett tag om hur trist det var på hennes jobb. Hon är utbildad jurist som lärt sig svenska och är i mina ögon supertrevlig och kul. Hennes arbetskamrater var precis som mycket av den nya medelklassen blivit. Totalt bombad på att vara perfekta, nervösa och ekologiska. Hela livet är en nervös vandring på den smala stig som kallas perfektionism.

Min vän pallade inte det. Hon ville flytta igen. Det går ju inte. Hon och hennes lika trevlige man kom till Sverige under kriget, begåvade, bildade och lika förbannat kan det inte få några kompisar. Jag sa att jag kunde vara hennes kompis. Det tyckte hon om och hennes man kom ut och plåta oss då vi satt i solen och snacka.

Jag berättade för henne att jag var med på en utställning under kriget i Sarajevo. Det var märkligt och det skrattade vi åt, sedan skulle hon vabba, vad fan det nu är. Har glömt bort de termerna och vi skildes åt för att ses en annan dag i solen.