In our minds...
Det är vår tid. Det är som corona kommer över oss som ett straff för vår hopplösa livsstil. Vi lär oss aldrig. I alla fall tycks det så. Nu slutar man testa folk. Det betyder ju bara att coronan är ute bland folk och det är meningslöst att testa. Det blir som ett vanligt influensavirus. Det är bra att man slutar räkna folk som drabbats, mörkertalet är i alla fall oändligt mycket större. Nu får vi se till att ta hand om oss själva, precis som vi alltid borde göra. Den enkla sanningen är att vi bara har tre grejer att ta till, nysa i armvecket, tvätta händerna och vara försiktiga om vi känner oss sjuka. Däremellan, får vi lita till vår självkraft. Våra kroppars kraft.
Jag är 70, räknas väl som riskperson och årets flunsa var hemsk, slet ordentligt på mig. Jag vill inte ha en ny, men frågan är om jag pallar att sitta och gömma mig i ett år tills det eventuellt kommer ett vaccin som prickar rätt till 60% på sjukdomen.
Den globala livsstilen har gjort sitt. På Naxos säger dom: Kom inte hit med några turister trots att de vet att de kommer bli svårt ekonomiskt, mycket svårt, men ett folk har solidaritet. Det löser sig.
Planen går tomma, man ställer in, men flygresorna är väldigt billiga och man reser väldigt ensam på planet. Det är inte farligare att vara i Aten än i Sthlm, eller på Naxos. Sthlm är verkligen en röd fläck på kartan och har en hopplös sjukvårdssituation. Vi klarar ju inte ens av en halvnormal helg.
Jag känner en slags sorg över att den tid jag föddes i med snabba språng är på väg att krackelera. Vi måste stärka nationalstaterna, ta hem produktionen till våra egna länder och börja leva i en annan skala. Det är precis vad miljörörelsen också sagt. Coronas och miljön hänger ihop och den stora båten på strömmen är verkligen en metafor för det. Sjömännen från Kina vill inte gå i land i väst. De är rädda för coronas och båten vänder ut mot haven och den sköna isoleringen igen.
