Om konsten att titta

Ju äldre jag blir, desto större blir lusten att titta på allvar i mina bilder. Jag försöker se vad jag då såg då jag tog bilden. Det är kärleksfullt. Jag vill bara se en bild i taget och se på den länge och minnas. På samma sätt vill jag göra bok. En bild i taget, absolut den enklaste lösningen. Inget krångel, inga märkvärdigheter. Egentligen börjar min fotografi där, typ då jag tittade på Strömholms repiga, ganska dassiga bilder i Camera en gång tiden. Det där med att man gräver sig ner, koncentrerar sig. I allt så långt ifrån det digitala, insta osv, utan lite repigt, raspigt, kasst men ändå alldeles fantastiskt.

Enkeltheten och djupet. Inga sidospår.

Polarn var på fest igår, folk som satt i karantän för corona var där. Det är ganska taskig stil, måste jag nog säga. Jag känner också folk som ska sitta i karantän, det är nog ganska jobbigt, minst sagt. Personligen är jag nog lite rädd för corona, för jag är 70, fick influensan i vinter, för första gången på 20 år, trots vaccinering och blev helvetiskt sjuk. Något av de värsta jag varit med om och det tog en månad att bli frisk. Nu har jag en annan polare i Grekland som sliter med den grekiska flunsan och han har krigat mot den i en månad så influensor är ett jävla livsfarligt skit då man blir äldre. Svårare än så är det inte.