Memories from a strange summer

Det var den där sommaren då Sofia blev med barn. Det var samma sommar som jag långsamt gick längs stranden, Oskuldens strand som den kallas, i Mikri Viglia. Det var en sommar för återhämtning. Sedan kom hösten, regnen föll inte förrän i december. Det var en fantastisk tid. En tid full av längtan. Den tiden då jag insåg att jag inte behöver något. Att jag nog står på plus minus noll, men att jag ändå kunde hålla på, kanske mest för lustens skull.

Jag hade tillräckligt att oroa mig för, men ändå fanns det inget att oroa sig för. Mitt liv har alltid handlat om att skära bort, komma ner, bli enkel. Jag har sagt det förr, det enda som behövs är en slags utsikt och enkelhet.

Nu, den 24 mars 2020, är vi återigen i skruven. Jag har inget att förlora men så många runt omkring, framför allt de unga. Att ha ett jobb kan inte få vara så viktigt att det ska skrämma liv ur en människa att inte ha ett jobb. Jag ser bara en lösning: Medborgarlön.

Vitsen med den här ruggiga tiden vi lever genom nu är väl att stålbadet ska ändra våra hjärnor till något bättre. Man bryter inte nacken av sig två gånger om man inte är en fullständig idiot. Vi får se om man inbillar sig att allt ska återgå till det som var förr. Det är som att få dödskyssen.

Det snackas mycket om nya och gamla Slussen. Jag gick in och kollade på gamla bilder av den Gamla Slussen. En så otroligt vacker plats med Hissen. Varför gjorde man inte det till en kultplats al a Eiffeltornet eller något liknande? Den nya, sk Ostskivan, får svårt att överleva. Och det man kan säga med all bestämdhet är att den helt saknar poesi. Den är bara ful.