Hoppet sviker en aldrig

En tidig vårdag som senare blev en riktig vår. Jag läser alla fantastiska historier om folk som utan att blinka bestämmer sig för att hjälpa till i vården. 5000 personer anmälde sig direkt då man sa på den dagliga presskonferensen att man behövde hjälp. Det är så otroligt vackert. I England ställer Eton, överklasskolan upp och bjuder barnen till de som jobbar i vården osv på gratis undervisning och när man från regeringens håll sa att man behövde hjälp i vården så anmälde sig enormt mycket folk direkt. Ett land som har varit i krig är alltid på tårna för minnet sviker inte solidariteten.

De enda som inte förnekar sig, de riktiga svinen, Svenonius och Reinfeldt, de gör affärer ihop. Den ena säljer Bromma sjukhus till den andre. Det rent äckligt. Hur länge ska den där galna kärringen få hålla på? Listan över de tvås sammanlagda gärning i Stockholm är ju i mina ögon tio år på kåken. Och vad gör miljöpartiet som lirar ihop med Moderatkärringen? Jag skulle aldrig kalla en kvinna en kärring men Svenonius är en människa som det är helt omöjligt att ens försöka respektera.

Må de brinna. Jag lägger min energi på människorna som gör något bra. Inte de som bara förstör för egen vinning.  På samma sätt är det ju med pengarna. De som delar ut aktiepengar nu måste ha en skruv lös. Varför skänker man inte bar utdelningen till samhället, till de små företagen, till kulturarbetarna osv. OM jag hade 20 mille på banken så skulle jag inte tveka en sekund att dela ut 3 mille till folk som jobbar med kultur. Varenda jävel jag känner hade fått 50 lakan av mig så de stod sig tills det här är över. Jag minns själv hur det var i början på 90-talet då räntorna steg upp till 500 procent och jag och alla frilansare i princip dog på nolltid..Jag sålde labbet och sålde bilen och labbade hemma och eftersom jag hade småbarn och inga pengar gick jag till sociala och bad om hjälp. Fick ingen hjälp för jag hade tjänat för mycket året innan.

Det var en tid då jag blev lite lagom förbannad, men jag överlevde på att trixa, fixa och ha mig. Jag fick ingen hjälp någonstans, fick gå ner på noll, men det löste sig. Därför förstår jag hur kulturarbetare har det. De får aldrig  någon hjälp och när dessutom halva Sverige har åsikten att kulturarbetare får skylla sig själva, de ska skaffa sig ett riktigt jobb och inte hålla på med sin hobby, så blir det kärvt läge. Och jag har sagt det många gånger: Håller man på med kultur har man vänt tryggheten ryggen. Det finns ingen nåd, bara sin egen förmåga att lita på.

Och ändå, denna enorma solidaritet som växer överallt. Enormt vackert. Enormt och det är den känslan vi ska ta vara på. Känslan av att höra ihop.