The brutal morning

The brutal morning. På Naxos den vanliga solen och de vanliga 15 graderna på morgonen, grader som sedan stiger snabbt. Coronas, så fort det sprider sig. Om ett år är det väl tillbaka om vi antar att det har gett sig till juni. Vad gör vi då? Ställer in allt på en gång om vi inte har vaccin vilket verkar vara tveksamt.

Min polare hörs inte av. Har de låst in honom på sjukhuset? Jag vet ingenting. Han svarar inte ens i telefonen. Får väl åka dit och spionera utanför, fast han har ju inget fönster på rummet.

Jag cyklar, svårt att förstå formen. Svårt att första läget. Svårt att känna in. Försöker formulera hur livet ska vara? Utan antaganden. Det bistra i mitt liv är ju att jag inte är intresserad av något mer än att sitta i vinden och låta historierna komma till mig, som virus om man vill säga så. Jag ids inte anstränga mig. Det ska man inte heller, eller rättare sagt: Det ska kännas lustfyllt fastän det är mycket arbete. Det jävliga, pinan, det kommer ändå. Det är det som skapar lusten. Ett liv utan motsättningar och motstånd är konstigt.

Jag behöver tjäna 2 millioner. Hur ska det gå till? Jag kan klara mig på en. Hur ska det gå till? Frågan är obesvarad.