Måndag morgon, sol och stark vind
Den är en stark mening. Jag har bett till Gud förr, inte för att jag tror på hen utan för att det är det enda som finns att ta till då det tar slut med vapen. Det var många år sedan, säkert trettio, mer, fyrtio, på den tiden jag var i sena tjugo och jag seglade omkring ensam i Spanien och hade två döda föräldrar i ryggsäcken. Då hade jag inget att sätta emot. Inget att hämta mod ur.
Idag känns läget likadant. Det handlar om att ta skydd. Det handlar om att inte åka dit, en flykt som är lika svår som att skydda sig från vinden. Det är så man får lust att bli ickeateist.
Man vill inte tro att man är sårbar men om jag tittar på fakta så kanske jag är det. Jag kanske inte är den starka, vältränade typen jag alltid varit. Fakta talar för sig själv. Tydligare än så kan det inte bli än då jag testade konditionen på gymmet. Jag fick elit eller något liknande och min dotter, 30 år, som påstår att hon aldrig tränar, spöade mig med hästlängder bara genom genetik och ålder. 40 år kan var skillnaden mellan en bön i skyttegraven eller en fika på det snygga fiket.
40 år. Tro inget annat. Skillnaden har alltid funnits där. Det är en annan sak att inse fakta.
Jag gör en gammal bild, tycker om gamla bilder. Tycker mer om gamla bilder än nya. Kan det bero på att den närvaro man skapade som ung var av en annan karaktär än den närvaro man skapar som äldre. jag har aldrig fattat det, men att skapa närvaro kräver energi, en energi som inte ska synas, som bara ska vara naturlig, ett möte i vinden som kanske blir en handpåläggning. På äldre dagar blir närvaron ofta väntande, statisk, för energin, den osynliga energin saknas och därför tar det längre tid eller kanske man aldrig kommer dit som man gjorde då energin blåste rakt igenom kropparna.
Jag vet, krångliga saker, men som skapande människa försöker man kontrollera energierna eller i alla fall rida på dom. Om ingen vind blåser seglar inte heller båten, så det gäller att ha ett lager med fuskenergier att ta till och när det lagret tar slut är det dags att gå ner i skyttegraven och be.
Det är en sval morgon med kraftig vind. Det är en dag då de nya prognoserna ska komma. Egentligen skulle man stänga av allt, kliva upp i solen i slutet av maj, se sig om som en björnunge och tulta iväg mot lingonsnåret och hoppas allt är som vanligt.
Det är måndag och jag har sovit igen den där timmen jag förlorade igår eller fick, som jag skrev. Det är alltså plus minus noll. Kunde vara värre, kanske bättre, men livet frågar inte efter sådant. Det kräver att man kliver upp och jag lyssnar till den osynliga ordningen, letar upp en gammal bild och hoppas på den rätta energin.
