Äventyret smakar hud

Äventyret smakar hud. Det finns ett ögonblick då rörelsen övergår till äventyr och allvar. Det är då det smakar hud, nästan som en svag vind på hudens tunna hårstrån. Det fortsätter sedan ner i magen och larmar en viss fara. Det är då vi säger att det börjar röra sig.

Det är det vi har problem nu i denna kakburkstid. Denna tid då vi måste vända ut till in, växa inåt, skaffa oss en ny karta. Jag har inga problem med det eftersom halva mitt liv varit utan aktion, bara stillhet och inåt. I mitt speciella jobb är arbetstiden liten men laddningen lång. En hel dags travande betyder ingenting. Ögonblicket, då rörelsen blir hud kan komma en gång i månaden. Resten av tiden är kontemplation och städning i nervsystemet. Anledningen till att jag säger det är bristen på ekonomiskt framtidstänk. Det måste finnas en planering men den bygger på intuition och "se vad som händer".

Äventyret är störst i stillheten, kanske i drömmen. Ärligt talat tror jag inte man mår bättre av att genomföra äventyren i verkligheten. Jag tror det går på ett ut, men äventyren är bra i så måtto att de skapar grogrunden för drömmarna, för tankarna om hud. Om man tränar mycket på den här omvandlingen från äventyr till dröm kommer man långt.