Fadern, sonen och älskaren, hette en bok jag gjorde. Den finns inte längre. Jag tog bort den för jag fick inte ihop den. Så döpte jag om den till The Dark book. Jag tror inte den finns längre heller. Jag fick inte ihop den, men det är så det är. Det var tiden i Berlin, fram och tillbaka. En lite sorglig tid, en tid som handlade om en omöjlig kärlek, som dock var en kärlek. Jag ska inte klaga för jag är kärare än någonsin idag, har aldrig haft det bättre, men det finns omöjliga kärlekar som ändå är kärlekar.
Jag vet att man inte får säga så, men vissa kärlekar sätter spår. Det får man inte säga, inte fan vet jag varför och jag skiter väl i det. Men så är det, man glömmer efter ett tag det svåra och kvar finns bara det man mindes som det goda. Det gäller att behålla det. Att behålla det goda.
Det blev The Dark Book och Fadern, Sonen och Älskaren. Ingen finns kvar, men då jag ser en del av bilderna jag trixade med så minns jag känslan. Den goda känslan.
