Torsdag, en dag närmare det som aldrig verkar komma

Friends and lovers. I väntan på Befrielsen. Jag tycker de senaste två åren har varit för mycket väntan på förlossningen. Nu, värre än någonsin. När tar det slut. Hur är känslan av att det har lugnat ner sig men ändå finns en ganska stor risk för nedsmittning o när du en blir nersmittad så är styrkan i nedsmittningen lika stor som från första minut. Det är som med huggormar. De små satarna, nyfödda, är lika giftiga som gammelormen.

Ingen nåd, alltså. Bloggen. är det ett bra forum. Tusen personer om dagen som kollar. Är det någon vits att hålla på? Givetvis, man håller sig i form och någon annan blir glad och en dag så är det någon som kommer på att de vill göra något av det här. Folk säger ofta: Varför gör du inte bok på din blogg? Ja, svaret är enkelt. Finns inte ett förlag som är ett skit intresserade. Så enkelt är det med det?

Det är annars en märklig tid. Jag har kontaktat några gallerier om utställning, Ingen svarar överhuvudtaget. Det är också en del av den märkliga tiden. Det är bara att vänta. Hur många år har jag skrivit om liv och fotografi? Hur många som helst, i 13 år, i princip varje dag.  Över tre millioner  besök. När tar det slut?

Ja, ställer bara frågan, inget mer.

Nog om det. Är ganska lycklig. Känner att nu kommer tiden då man kan börja ta för sig igen, med kroppen, skaffa sig styrkan. Man måste komma ut för det. Jag ska börja cykla i nästa vecka på allvar och hålla mig ute på vägen så är man borta från coronan. Detta tills man öppnar flyget till Grekland igen, misstänker att det blir 1 maj.