Halv åtta en morgon i det svala paradiset

Jag på en säng i Kabul, 1974. Jag vaknar tidigt, redan 0600. Tänker på de här hemska siffrorna från Italien, med alla döda. Det visar sig att medelåldern är runt 80, i princip alla hade underliggande sjukdomar, vissa flera stycken. Det är klart, jag har också underliggande sjukdom. Det har väl alla som är över sjuttio, men man tänker inte på det. Det gläder mig dock att kineserna hade noll i nya fall. Ofattbart bra.

Det kanske kommer sig. Man kan väl räkna med att den här veckan och de två kommande borde vara en slags peak i  Stockholm och sedan att det tar en månad att återställa sig. Var hamnar man då? Strax innan juni? Törs man hoppas på det, att det lugnat ner sig någorlunda tills dess?

Jag deklarerar, kanske sista året jag deklarerar som firma. Det är ingen mening längre, mina utgifter är alltid större än inkomsterna så att säga, i alla fall skattemässigt, så jag får tillbaka pengar varje år. Det är meningslöst att ha det så. Då kan man lika gärna lägga ner företaget och bara vara.

Min fru jobbar hemma. Det är okej, men det är bättre om hon är på jobbet. Det ger mig mer space, jag behöver eget space och hon med. Ibland om jag är hemma i Sverige för länge brukar hon fråga mig om det inte är dags för en resa snart. Hahaha, man fattar vinken.

Nej, ny dag, dags för en kort promenad runt kvarteren.