Monet

MONET, kallar sig människan som gjort den här fina målningen på en dörr på Ringvägen, strax efter korsningen till Östgötagatan. Den är bra, vacker graffiti, tycker jag.

Blev, som jag skrev igår, kickad av Richard Kalvar. Typiskt att han är en gammal gubbe, född 1944. Hade ju varit roligt om han varit 25 år, en ungdom man kunnat kolla in.

Jag älskar min lilla Ricoh Gr 11, av flera skäl. Först för att den är så snabb och så liten. Den går ner i bakfickan och där ligger den säkert för ingen fick tjuv kan lirka ut den ur fickan utan att jag känner det. Sedan är ju bildkvaliteten något enastående bra. 

En sak jag gillar med kameran är att man kan ställa det fasta objektivet mellan 28, 35 och 47 mm, det är toppen. Ett knapptryck och jag byter brännvidd. Jag föredrar ju 35 mm, gillar närheten. Men både 28 mm och 47 mm är coola brännvidder.

Igår såg jag en trailer för Nomadland, verkar skitbra och sedan läste jag en del ur boken av Jessica Bruder som är ursprunget till filmen. Handlar om äldre människor som bor i husbilar, tar enkla jobb, lever ganska hårt. Jag kan själv se mig i en sådan sits. 

Det som slår en då man ser filmer som Ken Loach och läser Jessica Bruders bok är att människan måste vara stark och man måste ha vänner, relationer. Det går inte att leva annars. Det måste finnas en solidaritet, man måste skapa en solidaritet. Det känns inte som vi gör det riktigt nu. Om man går i ett hus som vårt, ett rikt hus, där alla verkar ha stålar, i alla fall alla de nyinflyttade. De som har det minst bra ställt är ju givetvis de två familjer som bor på bottenvåningen. Där bor de som var emot ombildningen en gång i tiden och det är samma människor som bott längst i huset och det är också samma människor som jobbar med konst eller konstnärliga jobb. Det är lite fascinerande att det är dom människorna som verkar vara mest solidariska i huset för de äger minst, har svagaste ekonomin och har störst behov av solidaritet. Det kanske är så enkelt att om man tjänar bra, mår bra, känner sig lite överlägsen och säker så behöver man ingen solidaritet, man kan köpa sig fri i alla lägen.

Det är kanske så att solidaritet är något som växer bland dom som behöver ge och få solidaritet. Det är kanske därför det är så bra med skatter som hjälper de som har mindre att få känna trygghet? 

Det var en tanke, en annan tanke jag har är ju att ju äldre jag blir, desto löjligare blir all denna statusjakt, alla dessa inredningar, alla dessa utslagna kök, all denna kamp för status och snygghet, direkt löjlig. Den största statusen och den största gåvan är ett enkelt leende och en enkel kamratlig samvaro, en känsla av vi. Ett du och jag, tillsammans.