Nya tag, nya insatser

 Att titta på Richard Kalvars bilder gav mig en glädje. Denna frihet från ansträngning. Bilder idag är ofta så jävla pretantiösa. Jag är för det avgörande momentet och det ska vara taget i en fin komposition och snygg kopia, inget speciellt, men hyfsade valörer och hyfsat skarpt.

En klassisk syn på fotografi. 

Sedan ska en bild vara lite annorlunda än den alla anda tar, alla andra som springer omkring och plåtar med sin mobil. Bilden ska utstråla en känsla och för mig handlar det bara om en enda sak: HUMANISM.

Jag tycker bilder ska ha lite luft så man får plats för sina egna tankar med det ska finnas ett centrum i bilden, något som man söker sig till och där HUMANISMEN kan avläsas.

I takt med att så många blir dysterkvistar, gör sina printar så mörka så man kan lika gärna skippa och titta på dom, så börjar jag föredra de lite ljusare kopiorna. Jag behöver inte det svarta, att göra mörka hårda printar är det överlägset bästa sättet att få folk att inbilla sig att det är ett bra kort. Det finns en jävla skillnad på Eugene Smiths printar, Koudelkas, andras printar som har grym SVÄRTA men inte är svarta. Allt syns och allt är tydligt men svärtan i bilden är så man kan skära sig på den. Idag har det blivit alldeles för vanligt att kopiorna, printarna är så mörka så man tror dom tappat askkoppen över hela bilden. 

Kolla på fotohistorien, inse att trender kommer och går men det som ALLTID kommer att fungera är det som ser ganska normalt ut. 

Jaha, nu har man väl skaffat sig lite nya fiender igen. Läs Claes Gabrielssons blogg, han har öppnat den igen. Bästa fotobloggen i hela Sverige. Karln skriver som en Gud.