En lördag i förskingringen

JJ Cale, suttit och tittat på en lång dokumentär om honom. Fantastisk man som nu är borta. Lirade med sina gamla polare och var inte speciellt intresserad av karriär även om han givetvis var glad över att Clapton spelade in hans låt, At the midnight, och att de blev polare, vilket ledde till att han fick bra med pengar på ålderns höst.

Sedan tittade jag åter på den här vackra kvinnan som bor i en husbil. Nu har det gått en tid till. Nu mår hon inte lika bra, pandemin har gjort livet svårare och hon börjar längta efter att bygga sig ett hus någonstans.

Det är märkligt det här. Det känns som om jag kanske tidigt i mitt liv skulle ha byggt mig ett hus i värmen någonstans. Jag kan inte komma ifrån att det viktigaste är att på något vis få vara i fred och ha en bil som man kan ta sig till saker och ting.

Jag satsade ju på staden, jag borde nog ha lärt av Hemingway. Han bodde ju oftast på landet, eller Miller, Big Sur, men staden hade en lockelse som ung. Staden då, var inte som staden idag. På sjuttiotalet var tex Stockholm en möjlighet, fritt, kul, öppet. Idag är Stockholm ett getto, vitt, svindyrt, utsiktslöst om man inte vill klia de värsta borgarna i nacken. Det finns ju möjligheter, men det år så dyrt och så segregerat att jag har inte ork, att jag gav upp det hela. Jag vet folk som skryter om det härliga Stockholmslivet, sitter på krogen varje kväll, men också då tigger på Fejsbook för att får pengar till kröken.

Det var en sorg att Bosse Skoglund dog, på sin 85å-rsfödelsedag. Vilken trummis och vilken skön människa. Jag minns ibland då man satt och snackade med honom och han snackade music, så var det liksom MUSIC, hela världens musik. Aldrig träffat en man som haft så lite hangups då det kommer till musik. Det var bara MUSIC och det visade sig också. Han har ju spelat med alla och då menar jag alla.

Bosse Skoglund, en mästare. Peps och han lirade ju mycket på Ricardo, eller han lirade med Tony Ellis, som bodde under mig och ständigt väckte mig då han kom hem och drog igång musiken klockan tre på natten och jag varje gång gick ner och skällde på honom. Tider, vilka tider.

Det rullar. Det här med att jag tagit vaccinet och om 14 dgr kan leva på, är klar för matchen, börjar kännas i kroppen. Jag har redan blivit galet aktiv, kreativ, gjort en ny blogg, ja, satan, ska släppa den i maj, så ni får hålla era Horses,,,shit alltså, två bloggar och så Insta och boken på 600 sidor som jag håller på med och träna och bära stenjävlar på Kolonin med min vackra skithärliga fru.

 I förrgår plingade det till i telonen. Bording om 35 minuter,,,,,jahaha, ja, en biljett jag glömt, till Aten, ja det var den biljetten. Kommer nya, livet går vidare. Jag tänker på JJ Cale och den där snubben som oxå är död, Frisco,  som lirade piano, gitarr och var silversmed och skrev. Slitna snubbar, men vilka snubbar. Då jag ser dom kliva ur sin monsterbuss på turné, ganska trötta, de är ju för fan över 65 hela högen, minst, och går in i foajen och sedan lira så känner jag stor ömhet och längtar efter det där huset på prärien och det påminner mig om en fantastisk film som jag såg för inte så länge sedan med killen som närmast bodde i öknen. Det är något med det släpiga sydstatsstegen, stövlarna och kaktusarna, det tillbakadragna jag tycker om. 

Jag kommer ju från fjällen, född vid en älv, med bergen framför mig. Jag borde ha valt ett hus i värmen direkt, med skallerormar, en bil och en bössa, åka upp i bergen, kolla på pumorna, dricka en öl och ha ett fint bibliotek där jag satt och skrev mina små berättelser.