Det finns inga förluster...

 Jag tror att en av mina starkaste sidor är att jag aldrig ser förluster som förluster. Idag tex, så skulle jag hämta min nyinköpta Ricoh Gr på posten, och samtidigt skickar jag en bild jag har sålt. Jag går ut på Götgatan, sätter lådan med den nya Ricohn ovanpå postlådan, värde 7000 kr och sedan stoppar jag ner bilden i brevlådan, värde 5000 kr, och sedan går jag hem. När jag kommer hem så slår det mig: Var är lådan med kameran? Givetvis, på postlådan vid Ringen.

Okej, tillbaka, och där står den kvar. Okej, Guld i byxorna men samtidigt slog mig känslan som jag känt förr. Okej, loosar en kamera, so what, kanske värd tio tusen kronor. Jag bryr mig knappt och det handlar inte om pengarna alls, det handlar om att jag direkt ställer om till hur ska jag göra nu då jag inte har en kamera? Hur ska jag arbeta och jag finner direkt ett nytt sätt utifrån att jag inte köper något nytt.

En gång i Tierp, åkte vi och badade, tio mil hemifrån, mysigt, Stoppade ner min Leica i en Icapåse mot sanden. När vi åkte hem slängde vi alla sopor i en stor container på en campinplats. På kvällen hemma kom det upp en vackert ljus och jag tänkte ta en bild. Var är kameran? Jo, givetvis i Icakassen som vi slängde med soporna på campingen. Tillbaka tio mil, leta bland hundra Icakassar i containern och till slut så hittade jag den. En annan gång på en krog glömde jag den i en soffa, gick hem och sov, på morgonen tillbaka till krogen och i soffan, kameran.

Många sådana här historier skulle jag kunna dra. Som när jag tappade Leican i liften i Alagna, rakt ner, femtio meter och sedan ner i offpisten och leta, men vi var smarta nog att kasta ner en stav samtidigt som Leican flög ner. Tyvärr blev den helt tillbucklad och dog. En annan gång frågade en snubbe på krogen vad min Leica kostade. En jävla massa pengar sa jag. Du får den om du langar upp fem lakan på stört och snubben sticker in näven innanför kavajen och halar fram fem lakan. Det var också en förlorad Leica.

Jag har många sådana historier, men de har alla fotografer.

Nu stod Ricohn kvar på postlådan och jag gick hem igen, laddade batteriet och den är klar för nya drabbningar.