Bilder i gryningen

 Jag rörde mig över gatorna på Söder. Solen hade kommit fram. Det blir en annan värld då. Lyssnar och ser på Dylan då han sjunger Sara under den där första turnén med fiollirandet. Han är målad som en clown.

Det är ren magi. Kollar in David Matthews band, spelar live i NY,  avslutar med en Dylanlåt, även där fiolen.

Lika magiskt det, men Dylan, i en klass för sig.

Gamla bilder. Vad är det  jag gillar? Kanske ramarna, det här att det ser ut som storformatsramar kring bilden.

Också magi.

Martin Bogren sitter utanför mitt hus i solen. Jag stannar ett tag, går vidare. Det blir en dag då jag träffar olika fotografer. Intressant och speciellt. Både Martin och jag känner att vi ska klämma till med några 70/100 centimeterskopior.

Det är så det är. Samma tankar hänger alltid i luften. 

Jag är mest inne på att skriva. Det är lättare att uttrycka sig i text, eller rättare sagt, lättare att bli förstådd. Folk fattar inte bild. De enda de flesta förstår är sol, badstrand och grekisk sallad. Alla bilder på sådant är bra. Alla bilder på folk som ser normala ut är deppigt. 

Så kan man inte ha det? Jag har sagt det förr, börjar allt mer betvivla bilden, men man måste kämpa. Idag kom frågan upp igen: Varför ? Och man får väl svara som i Grekland: Varför inte.