Drömmen...

 Blekingegatan 65, 1969. Ett piano som var ganska falskt, lyan var ganska kall på vintern men hyran var 200 spänn i månaden.

Det gick att leva och det fanns en dröm. En dröm som jag levt nu i femtio år. Fantastisk dröm.

I natt hade jag en annan. Jag ledsnade på att man alltid ska göra allt. Alltid. Att det aldrig ringer någon och erbjuder en något. Aldrig.

Jag gick i drömmen ut med alla mina bilder, allt mina utställningsprintar, hårddiskar, kameror, funderade ett tag på om jag skulle sälja dom, men tänkte, skit samma, de får åka med.

Jag slängde allt. och då menar jag allt och sedan skrev jag en kort hälsning på Fejan. Nu finns inte fotografen Micke Berg  längre. Ni som hängde med, Tack. Ni andra kan dra åt helvete.

Kändes skönt, men sedan  började jag fundera över VAD jag skulle göra? Bara återgå till den här känslan att en solig dag se en pub, gå in och ta en öl, kanske två, bli halvfull, gå hem och lägga sig i ett svalt rum, sova siesta, vakna och känna sig lite ensam, men nöjd.

Det var ingen taskig dröm. Alternativet var att göra en Bresson, lägga ner, bara spara det som finns, kasta det som inte behövs, negg hårddiskar, det som fanns kvar kunde någon använda till en utställning den dagen man var borta. Inte heller ngn dålig känsla, veta att om någon frågar så finns det inga negg så jag kan inte göra någon bild. Två hundra färdiga bilder, take it or leave it,,,jag kan inte göra mer,,,tror Bressonalternativet är bra,,,200 bilder och inget annat, bara minnet och möten.

Sedan puben, långsamt försvinna, drömma sig bort,,,, sedan vaknade jag, måndag, vinter ...