Och allt vad handlar det om?

Ett bokomslag. Ju mer jag håller på, desto starkare blir känslan av att det är meningslöst. Jag kan tex tänka på fotografi. Idag är alla fotografer, alla har en mobil.Nästan alla visar sina bilder på Insta o Fejan, o jag ser en och annan som är bra, som är kul, men resten tar ju livet av en. Det är något tärande med det där. Jag funderar på läsandet. Om jag sätter igång och läser mycket och skippar nätet, så kommer jag in i en annan mood, men man saknar kontakten på något vis.

Jag tycker det är otroligt komplicerat. Jag ska själv konkurrera om utrymmet med folk som filmar sig själva och säger god morgoen eller god middag eller visar sin lunch eller sina barn eller sin mormor.

Ärligt talat: Är jag intresserad? Svar Nej. Totalt ointresserad, men andra är det. Däremot så om någon lägger ner energi på att fundera och skriva och ta bild, så är väldigt få intresserade, mycket mindre än de med lunchen på bild.

Det känns faktiskt väldigt hopplöst och det är det jag menar, varför hålla på då en lunch känns viktigare än något genomtänkt.

Det är den ena grejen. Den andra är: Finns jag om jag inte är på nätet. Jag har kompisar som läser böcker, hela dagarna, men inte är på nätet. Finns dom? De sitter på fiket och läser böcker hela tiden. Ingen vet var dom är eller ingen vet vad dom äter eller hur deras barnbarn set ut. Finns dom och spelar det någon roll att de inte finns? Kanske räcker det att man finns på fiket eller krogen eller hemma? Jag tänker på mig själv: Jag skriver och plåtar för att berätta och för att tjäna pengar. Jag tycker mycket om att läsa dom som skriver på riktigt och tar bilder på riktigt, men det finns också en utmattning där. De som skriver för mycket tröttar ut en, de blir för enformiga, hur brillianta de än är.

Fascinerande. Det är samma sak med all kultur. Man måste blanda, man kan läsa några böcker av samma författare, sedan måste den vila. En författare kanske skriver tio böcker under tjugo år, det räcker, kanske fem räcker. Hur kan det då komma sig att man måste kolla på vissa luncher varje dag eller behöva höra att de är förkylda tre ggr om år...det känns som man blir lite bäng i kolan av sånt.

Samma med fotografi. Moriyama kan visa sina bilder, samma bilder om o om igen, även om de är olika, men hans bilder har samma mantra. Det går inte, det måste vilas emellan. Saker nöts ner men en kulturarbetare kan inte vila, måste ständigt visa sina grejer för det är så man överlever. Märklig motsättning och sedan hoppas att de få som kommer till vid varje nytt projekt eller generationernas förnyelse, ska betyda ett framåtskridande. Det jävliga med nya generationer, är att de har inte samma smak som de innan. Svåra grejer det här, ger upp, men känslan är lika förbannat:Vad är vitsen.