Workshops och gatan
Nu, eftersom jag har så mycket workshops och Mentorskap, så tänkte jag beskriva hur jag ser på det hela. Jag kan visa mina bilder, som de här ovan, som visar på olika vinklar, olika angreppssätt, hur man försöker säga något nära, borta, uppe, nere, med poesi och närvaro.
En bild fungerar helt enkelt inte utan en stark grafik, en bra komposition, ett bra ljus och närvaro, helst mycket närvaro.
Jag tittade igår på kanske tusen bilder på Insta, bara svenska fotografer och det som väldigt ofta utmärker dom som jobbar på gatan är att de saknar närvaro. Tror knappt jag hittade en enda bild som hade någon slags närvaro? Vill man ha det så , så är det okej, men OM man vill ha närvaro i sina bilder så kunde jag se massor av bilder där tillfället fanns att bonda med den som var motivet, eller tillståndet där bilden togs. Man hade kunnat beskriva på ett mycket tätare sätt.
Jag skulle vilja säga att det registreras och inget fel i det, men då tror jag faktiskt familjebilderna är intressantare. Jag brukar säga till alla mina workshopelever som har problem med närvaron att fotografera sina vänner och sin familj och ta sedan med den känslan ut på gatan. Jag har funderat mycket på varför det är så vanligt med lite närvaro i svensk gatufoto. Är det vårt svenska kynne? Om man inte har närvaro så blir det desto viktigare att bilden har en berättelse som går runt i hela bilden. Inte en halv berättelse, utan en hel. Att bilden kopplas ihop. Det är också sällsynt. Gatufoto är ju fotografins formel 1 och det är alltså det svåraste som finns.
Jag tycker om det avgörande ögonblicket. Väldigt många av de sk svenska gatufotograferna missar det avgörande ögonblicket. Varför det och om man missar det, varför publicerar man bilden? Hela grejen gick ju ut på att ta det avgörande ögonblicket, man missar med en dm eller en halv sekund, ja, då är väl bilden värdelös? Eller?
När det kommer till projekt, ta typ en vecka, så är det oftast så att man i några timmar plåtar allt man ser, sedan kommer den tiden då man inte knäpper alls, kanske går dagar för man måste bonda, snacka, bli en del av det hela och så kommer ögonblicket då man är en del av hela grejen och kameran kan börja arbeta. Jag skulle tippa att under en veckas projekt så plåtar man kanske intensivt några timmar medan resten av tiden handlar om att vara människa, att komma i kontakt med en annan människa eller andra människor, så projekt är väldigt ineffektiva vad det gäller bild men desto bättre vad det gäller mänsklig kommunikation. Det är ur kommunikationen, att vi litar på varandra, att vi gillar varandra, som bilden kommer.
Man ska också komma ihåg att fotografi är personlig utveckling. Det är inte att knäppa med en plåtpryl. Det är lika mycket eller mycket mer, en fråga om sin personliga utveckling, sitt mod, sin människokännedom, sin förmåga att hantera andra människor. Om man bara går på gatan och registrerar så kommer det att bli svårt med den personliga utvecklingen, och i den personliga utvecklingen ligger ju också utvecklingen inom ens bildsyn och ens fotografi.
Personligen utveckling och bättre bilder är samma sak.
Slutligen måste jag säga något om Insta. Många svenska sk gatufotografer har en väldigt märklig bildbehandling, så digital, alla människor ser ut som plåtgubbar och gummor. Varför det? Inser man inte att den bildbehandlingen gör att de mänskliga motiven blir mindre människor och mer ser ut som något slags robotar på bild?
Det svartvita går verkligen tillbaka i kvalitet. Jag vet inte varför men troligtvis för att folk inte vet hur en bra svartvit kopia ser ut längre. Dessutom är det ju så att många fantastiska fotografer som gjort underbara printar på den analoga tiden plötsligt visar printar som ser ut som skit, ta Corbijn eller Salgados verk på Fotografiska. Bitvis rena katastrofen. Jag har också sett fotografer trycka böcker med en digital kvalitet som de aldrig skulle ha godkänt för tio år sedan.
Slutligen, Hashtags, är det inte det ultimata beviset på osäkerhet att fylla sin Insta med hashtags?
Nog om det. I övrigt, ha en trevlig dag.
