Instabok
Märkligt, tiden är märklig. Jag tänker på grekerna som går på Fiket i Skrapan. Varje dag kommer de dit, varje, varje dag, sitter i timmar. Det är deras liv. Sedan går jag förbi arkitektkontoret och där sitter de unga människorna framför datorer och ser trötta ut. Alla sitter och alla ser trötta ut.
Hur ska man tolka det? Känns det inte jävligt andefattigt? Inbillar jag mig att jobb var roligare förr. Hårdare fysiskt ja, men också roligare, rörligare, mer spännande. När jag flottade timmer? Var det kul? Ja, faktiskt, man rörde sig över stränderna, sköt ut timret i havet där en båt plockade upp och länkade ihop. Hade jag tyckte det idag, som säg 70-åring? Givetvis inte, finns inte en chans man skulle orka med ett sådant jobb, men som ung var det enormt kul och utmanande.
Jag tänker på grekerna på fiket. Alla människor är begränsade. Alla människor rör sig på små ytor. Doktorn åker till sjukhuset, bankkvinnan till kontoret, läraren till skolan och så går tiden. Ingen är rörligare än greken på fiket. Alla människor arbetar vare sig de har en lön eller ej. Alla är begränsade på sitt sätt.
Min radie i Stockholm är kanske fem kvarter. Det andra intresserar mig inte. Min radie på Naxos är hela ön. Min radie i Södermanland var mycket större än i Stockholm. I Stockholm finns knappt något som är intressant, men allt är hemkärt och igenkännbart.
Det är därför man måste resa hela tiden. Alla vill resa, få orkar med det, men de som orkar vara hemlösa kan få ut mycket av att resa och med få ut mycket, menar jag att man tänker på sig själv och på vad man ser, hur det kopplas ihop med en själv. Hur man påverkas?
Mitt liv i Stockholm är några kvarter och nästan alla dom kvarteren börjar minimeras. De byter skepnad och det kan man tycka är intressant om man tycker om ojämlikhet, om man tycker om klasskillnader, om man tycker om att alla är lika. Nu har jag ju alltid strävat efter lika och olika, möte och nytt möte.
Varje dag syns vi, på Fiket. Vår arbetsplats. Alla samtal är bra, alla samtal leder ingenstans, alla samtal är ett sätt att hålla döden borta, alla samtal är något istället för något annat. Vi tror alla vi är på väg till något annat, men ytterst lite annat, nytt annat, kommer att dyka upp framför oss så länge vi inte flyttar oss, fysiskt och mentalt.
