DN o Litteraturen

Lördag och DN har flera sidor om böcker. DET är helt underbart. Bara att läsa om böckerna gör en lycklig. Det enda jag funderar på är varför det aldrig står något om fotoböcker? Det är 52 veckor på ett år ca och aldrig en fotobok men säkert 250 vanliga böcker under den tiden.

Första frågan man ställer sig är ju varför och svaret är att det liksom inte går att förstå fotoböcker. De flesta är faktiskt VÄLDIGT intellektuella och svårförståeliga och inte verkar det bli bättre. Jämför en gammal Cartier Bresson med en ny bok, typ vinner SFFs fotobokstävling. Bresson förstår alla människor för han berättar om livet, den bok som kanske vinner SFF kan vara så svårförståelig att man inte ens fattar varför den getts ut.

Det är fotografins första och kanske största dilemma just nu. Det andra är att fotografin på det berättande planet är som journalistiken, negativ, man har negativa historier, typ horor, knark och elände och även ofta, trots att det handlar om sex och kärlek, ett negativt, mörkt, bildspråk som gör att man tolkar boken eländigt trots att den inte är det.

Det finns också en stor skillnad mellan det sk litterära snobberiet och "vanligt folk". Igår kollade vi in Himmel över Berlin. Vilken tröttsam film, skitdålig på ren svenska. Har någon av de som höjer denna film till skyarna ens lyssnat på det imbecilla snacket i filmen? Om man skulle behöva sitta bredvid två tröttsamma typer ala huvudrollsfigurerna i filmen på säg ett fik, hade man ju bett dom vara tysta efter typ en minut.

Fotografiets största utmaning nu är att göra verkligheten levande, som romaner, berätta historier som vi kan identifiera oss med, men nu gör inte fotografiet av idag det, utan snarare tvärtom, och det leder ju givetvis till att det inte heller finns något att skriva om. Dessutom i mina ögon, med all rätt. Det finns liksom gränser för HUR tråkigt och överdrivet negativt saker och ting presenteras. Det faller liksom på eget grepp.