Isle of man och Bengt Alm

Det finns en snubbe på Söder som fotograferar bra som fan och kör de vackraste hojar. Bengt Alm heter han. Jag skriver den här storyn för honom.

Någon gång på 80-talet flög jag till Isle of man för att plåta racet. Överallt var det motorcyklar och överallt var det fullt på hotellen så jag hamnade högst upp på ön i en fyr som var vandrarhem. Tillsammans med mig bodde en massa Bikers som slogs på nätterna men jag bodde i ett hörn och tog skydd under sängen då det brakade loss.

Racet var en upplevelse. Jag kan inte påstå att jag såg mycket till skyddsanordningar. Man fällde ner en bom, det låg lite halmbalar längs vägen och sedan kördes det och som det kördes. Jag hängde i startgridden, där alla åkarna samlades. Bröderna Dunlop, eller familjen Dunlop, var ju legender. De hade vunnit racet flera gånger men det fanns en massa andra hårdingar, toppåkare från tyngsta klassen, Mcvärldens Formel 1. En av dom stod jag och snackade med, vi skakade hand och han drog iväg på en träningsrunda. Tio minuter senare han han kört av och dog. Det var några som dog den helgen.

Själv skulle jag plåta racet men det var så svårt. Det gick så fruktansvärt snabbt  och jag fick till slut lyssna på motorljudet då dom kom uppför en backe, passerade krönet i 220 blås och sedan var det fem sekunder innan de passerade precis framför mina fötter. Jag missade i princip varje bild innan jag började räkna sekunder och panorerade på sekund sju.

Joey Dunlop vann sin klass för femte gången, tror jag. Ett år senare körde han också ihjäl sig och som den legend han var följdes han till den sista vilan av tusentals människor.

Mina bilder blev misshandlade av en yvig diletant på en vänstertidning. I princip blev det skit av allt, men jag minns ändå känslan av att vara där, uppleva Bloody Sunday, dagen då amatörerna fick köra banan. Och Joey Dunlop glömmer ingen, inte jag heller. En liten, kort man med utpräglad dialekt och ett väldigt slitet, nästan skitigt skinnställ.