Måndag o vårkänning
Ibland får folk skit för något de gjorde för 20 år sedan. De kanske har en helt annan uppfattning idag. De kanske har förändrat sig? Jag vet många som har förändrat sig på tjugo år. Inget är skrivet i sten.
Såg en intervju med Ernst Brunner, författaren. Han var en kille som alltid såg ganska snygg och snobbig ut då han gick på Hornsgatan, ofta tillsammans med Kallifatides. Igår sa han på tvn, att han nu gjort sin sista bok, att det inte känns kul att fortsätta. Han känner sig helt enkelt ute. Han är ett år yngre än mig.
Vem känner sig inte ute? Jag känner mig helt utanför hela fotosvängen och det har jag gjort i tio år. Jag är liksom inte fotograf, jag är mer en berättare, storyteller. Allt som har med fotografi, teknik, är mig helt ointressant. Jag vet hur det ska se ut, det räcker.
Frågan är alltid, var börjar man? I upplevelsen eller i tanken på upplevelsen. Dvs nu eller innan. Jag tycker hela tiden att psyket och hjärnan vandrar i tre lägen, det man gjort, det man gör och det man drömmer om att göra och tillsammans blir det storyn man skriver. Man är både framför och bakom nuet och det blir allt tydligare ju äldre man blir och ju fler äventyr man varit med om. Man glider omkring, i sanningen, i tiden och i känslan för hur det ska upplevas.
Jag tror det farligaste är att tro att det någon gång ska bli något, i framtiden. Det är ganska enkelt, i samma ögonblick pennan slutar skriva är du död, glömd, finns inte. Samma gäller fotografi. Då krävs det att någon annan rullar stenen åt dig. Man lever bara i sin egen tid och därför känner sig Brunner ute. All tid har sina egna idoler, sina egna röster. Få klarar att överleva sin egen tid, även om man gärna vill tro det.
När man kommer underfund med det, att man är på väg ur tiden, sammanhanget, så krävs en annan syn på sig själv och arbetet. En mycket mer egoistisk, att man gör det för man trivs med det. Och kanske inget annat. Inget ont i det, eller som Slas sa: Varför jag skriver? Ja vad fan skulle jag annars göra?
