Vivian Maier och nutiden
Jag cyklade, jag blev trött och solen sken. Ärligt talat blev jag nog deppig.
Jag vilar.
Vissa dagar måste man bara ge fan i allt. Igår skrev jag ut femtio sidor text. Det var bra, mycket bra. Konstigt nog.
Jag drömmer om stranden i södra Italien. Jag och min älskade, svarta skor och en söndagspromenad
i sanden. Efter det en glass med hjärtan på.
Jag funderar på Vivian Maier. Hon ställer ut på Kulturhuset i februari. Bara det gör en lugn. Mina workshopdeltagare gillar henne skarpt. Alla gillar henne. Varför gillar alla henne? Varför gillar de flesta de gamla bilderna, de från femtio, sextiotalet, eller tidigare?
Är det nostalgi?
Jag frågar mina deltagare? Värme, djup, mänsklighet, säger dom. Bilden är viktigare än tekniken.
Idag då? Allt är fult, okänsligt, förfulat, inte trovärdigt.
Jag lyssnar. Varför finns det inget idag som Vivian Maiers bilder? Varför ser bilderna på gatan ut idag som om fotograferna hatar människor eller gör allt för att djävlas med dom?
Jag har inget svar för jag förstår inte och jag har bara ont i huvudet.
Jag försöker i alla fall förstå utifrån vad jag ser. Hon hade en närhet, hon var en tuff fotograf, det är inga gullipluttbilder, hon tog betydligt tuffare bilder än de flesta tar på gatan idag, mentalt hårda, öppna, ljusa väldigt beskrivande, den enda effekten hon sysslar med är perspektivet som blir nerifrån med Rollien, men hon plåtade med Leican också.
Hon tar hårdare bilder än Klein, ändå är hon ingen skitstövel, hon tränger sig inte på och ändå är hon ibland oanständigt nära. Hon är enkel, modig, tuff, ljus och helt enkelt en jävligt bra fotograf som är trovärdig eftersom hon inte fjantar sig med effekter.
Jag drömmer om stranden, de svarta skorna och glassen med hjärtan på. Vivian Maier kommer i februari, varför är hon så bra och varför är hon så älskad?
