Varför inte?
Tiden. Och rädslorna.
Det går inte att förhålla sig till rädslan mer än att se den som ett mod. Redan Graham Greene sa att man kunde uträtta mycket genom att rymma. Det stämmer nog.
Rädslan som mod. Är det så det går till?
Hur man än gör så sitter rädslan där. Och ändrar man sig, tar tag i det hela som det så vackert heter, så uppfinns nya rädslor.
Enda sättet att fullständigt kontrollera rädslan är att aldrig utsätta sig, men frågan är ju om det är ett liv eller ett fängelse.
Man kan alltid supa till. Det är en kortsiktig lösning, i alla fall för kvällen eller dagen, men sedan är vi där igen.
Rädslan som mod.
Tiden. Det har gått ett år. Jag kastar kanske 25000 bilder på ett bräde idag. Jag är inte mycket för att spara. Min filosofi är enkel. Jag spar bara det bästa och skiter i historien.
Det blev ett år där jag hade Axels nya pjäxor med 150 i flex i Duved. Det var över 20 minus i två veckor. Det var fint ändå.
Nere i södra Italien hade vi en hund som bästa vän och vindarna smekte från havet då jag cyklade mellan de instängda, avstängda byarna. Jag kom till Florens, sällan vantrivts så i en stad.
Tiden gick, rädslan och modet. Jag sviktade många gånger i år. Jag har liksom inget att strida för, fast de har vi ju egentligen. Vårt liv och våra barns liv står som insats för framtiden.
Jag borde ju givetvis ha varit nere på Lesbos och i Syrien och plåtat. Det är ganska ofattbart att jag inte gjort det. Kanske var det modet som svek, eller orken. Jag förstår det nu och då jag förstår det fattar jag faktiskt inte varför jag inte var där.
Tiden går. Snön faller. Den stora frågan är faktiskt obesvarad. Varför inte?
