Julafton

Julafton är för mig en blandning av sorg och lite glädje. Nog mest sorg, faktiskt. Det börjar dagarna innan. Det har nog att göra med min mamma som hade så vackert namn och var så vacker och så skör och så kämpande mot sina egna demoner.

När det känns så måste man söka det ljusa, sina barn, sina goda vänner, sin älskade. Året som gick med de fantastiska cykelturerna på Mallis, veckorna i svinkyla i Duved, resorna till Italien och det fruktansvärda rosagröna rummet i Florence, den ljuva parken vid floden Arno, de långsamma rundorna med gubbarna i parken, fikastunderna med Krille, Jonas o co,,,vännerna.

Grekland, Monitsia, det underbara landskapet, färgat av det ljuva namnet Monitsia, drömmarna, allt detta fantastiska. Böckerna jag gjorde i år, tre stycken, workshopdeltagarna, återigen de goda stunderna.

Men inget, absolut inget, påverkar mig mer än alla dessa fantastiska människor som erbjudit de flyktande människorna sina händer, sina tankar, sin hjälp. Solidariteten, den livsviktiga solidariteten, har påverkat mig mer än något annat detta år. Människans goda sida.

Ikväll kanske tomten kommer. Jag gillar tomten, tycker det är en sjukt kul uppfinning. Min mamma gillade också tomten. Hon blev helt uppspelt vid tanken på Tomten, hur han kom pulsande i snön och brorsan och jag stod på balkongen och såg Tomtens lykta svänga fram och tillbaka då han kom pulsande i snön. Det var magi. Den goda julen.

Min vän påstod att det skulle snöa idag. Vi säger så. Låt det snöa, i alla fall kan vi inbilla oss det. Utanför fönstret joggar ett gäng tomtar förbi, sjungandes. Snart är gröten klar och det återstår inte många timmar innan Tomten kommer pulsande  i allén med sin vaggande lykta.

God Jul