Tiden har sin gång.

Det är listornas tid. Jag kan bara säga att resorna i år, två ggr till Grekland, en till Italien, tiden i Åre och Duved i vintras och sommaren på Noheden var höjdarna. Jag gjorde tre böcker i år och ställde ut på fyra ställen.

Årets fotograf var Matt Black. Av de svenska måste jag honorera Anders Hansson för hans flyktingbilder och Lars Dareberg för hans aldrig sviktande känsla för upplysning och utbildning av oss andra. Gabrielssons blogg är också alltid en evig källa till lycka.

Mitt eget förhållande till fotografi, den svenska fotografin, har varit ytterst vacklande. Det har skapats en konstig maktförskjutning inom svensk fotografi, tex så har både Kontrast och Fotografiska samma sponsor. Det gör det inte speciellt högt i tak. Inte blir det heller speciellt uppfriskande då tex DN envisas med att kalla Fotografiska, ett Fotografiskt museum.

Det är kanske skitgrejer, men det är otroligt irriterande att se hur allt hänger ihop och hur fotograferna som oftast är egenföretagare och har behov av att vara vän med alla bara följer med och söker finna den enklaste och smidigaste lösningen på allt. .

Tyvärr tror jag det kommer att straffa sig. En del tycker jag är grinig och det tycker jag är orättvist. På något enkelt vis försöker jag bara påtala vissa saker jag tycker är underliga och kanske gör jag på fel sätt, eftersom så många går i taket.
Det finns ju ingen i fotosverige som har några åsikter om någonting. (nästan). Det är ju fan helt otroligt. Jämför med författarna. De skriver böcker, har åsikter och debatterar så det ryker om det. Inte fan kryper man omkring som vi fotografer gör. Våran hunsade ställning har vi faktiskt skapat och underhållit själva. Vi får helt enkelt skylla oss själva.

Fotografer har alltid varit ett hunsat släkte, satt i hallen, fick inte vara med osv, men det är helt ofattbart hur en hel kår kan fokusera så förbannat på objektiv osv, när det är livet och politiken som är det viktiga.

Nog om det. Nu går vi in i en ny tid. På samma gång som honnörsordet blir inredning i svensk fotografi slutar Anton Corbijn. Jag förstår honom. Det kan inte vara roligt att ha gjort så fantastiska bilder, så enormt fina printar och sedan se dagens utveckling.

Det är ett paradigmskifte och det är svårt att hänga med. För många är bild, bara bild. För mig är det så ofattbart mycket mer. Jag ska återkomma till det en annan gång. Jag ska också återkomma till det politiska inom skapandet, vikten av att ta ställning för något, vikten av att betyda och påstå något.

Nu lämnar vi detta, året är snart slut och listorna är på väg ut i etern.

Själv längtar jag efter snön. Må den falla ymnigt och snabbt.