tisdag 22 december 2015

Tankarna leds mot något annat



På något konstigt vis leds tankarna söderut. Jag såg entrén till vårt hus i Monitsia på nätet. Jag blev så märkligt kär bara av att se en bit av trädgården genom grinden.

På gymmet satt jag bredvid en gammal polare. En polare som ständigt fixat de mest bisarra underbara jobb som fanns på den tiden. Nicaragua, Zimbabwe, porträtt som jag behövde ta för att överleva ekonomiskt som frilans.

Nu satt han bredvid mig och svettades. Han är också pensionär. Det var en fin känsla. En fantastisk yrkesman som nu var pensionär.

Jag läser på allt om dieter, träning, kroppen. Jag har alltid varit intresserad av sånt.
Ända sedan jag var tolv så har jag tränat, sysslat med dieter, doping, tränat, meditationer, karate, cykel, skidor, fotboll, yoga, ishockey, bordtennis, löpning. Det enda jag inte stått ut med är promenader. Jag hatar att promenera.

Nu är det nya att dricka två glas vatten på morgonen, köra 16:8, siesta, och två pass träning om dagen, där det ena passet är med kameran i näven. Dvs, en längre, snabb promenad.

Det blir givetvis inga bilder. Det skiter jag i. Jag är mer inne på det meditativa, tankarnas fria förlopp som alltid leder till ett resultat.

Jag tittar igen på vårt hus. Jag känner mig märkligt kär i det. Och kärleken handlar om möjligheterna, drömmarna, tanken på att få något gjort på ett nytt sätt.

Var tid har sin lösning, sin dröm, sitt avslut.