Var det nån som sa nåt? Tyst i klassen.
Svensk fotografis största problem. Tystnaden.
Har Ni läst en fransk tidning, diskussionerna om kulturen, konsten, litteraturen...jag säger bara,,,inte fan är det tyst.
Tystnaden och tro på tomten...haha, en bra kombination om man vill göra karriär inom svensk fotografi.
Jag ska berätta en sedelärande historia, som kan appliceras på det som pågår nu.
En gång i tiden hade vi ett arkiv som hette Mira. Där la vi ner våra bästa bilder, våra reportage och våra personliga bilder. Det arkivet hade högsta kvalitet och vi var stolta fotografer.
Vi sålde inte mycket, men det var en ära att få vara med där.
Sedan kom vi på att om man gjorde många kopior så sålde man mer. Om man la flera kopior av samma bild i olika lådor så ökade försäljningen, och gjorde man ännu mer bilder av lite av vad som helst, så sålde man ännu mer.
Arkivet växte, vi la ner allt mer skit i lådorna och tjänade allt mer. Vi blev dock allt mindre stolta över vårt arkiv och allt mindre stolta över oss själva.
Till slut handlade det bara om att sälja, skit samma vad. Jag la ner hur mycket skit som helst och tappade helt tilltron till arkivet. Det var en del som tjänade mycket pengar, en del tog fortfarande bra bilder, men utan tvekan urholkades både arkivet, vi och fotografin.
Till slut blev vi desperata, arkivet gick allt sämre och lösningen blev att stoppa ner allt mer skitbilder. Det gick käpprätt åt helvete. Vi tappade stoltheten, fotoarkivet blev något vi hade noll relation till och en del av oss gick ur arkivet innan det konkade.
Vi sålde ut oss, helt enkelt. Vi trodde det var vägen. Vi hade fel.
