Hemma i sommaren

Tog en snabbis till Romme, sommarväder, snö i pisten och resten såg ut som en fotbollsplan. Skilodgen är en slags kopia av Vail, inte dumt alls, men man lever som i en bubbla. Måste äta anläggningens mat osv, känns ofritt.

Jag är ju van att umgås med hardcoreskidåkare, typer som tävlar, ska bi världsmästare osv och nu var jag på ett familjeställe där folk dricker öl till lunchen. Det var en märklig ny känsla. Annorlunda, fina människor, bra snack,men annorlunda.

Jag är ju tävlingsmänniska, menar att inget blir bra om man inte satsar allt. Jag sa till mig själv en gång att jag som sextiofemåring skulle nå toppen som skidåkare,. Nu är jag 66 och inte intresserad längre. Antingen bummar man, kör uppåt hundra dagar om år, eller så kan det vara.

Jag är inte mycket för att det ska vara kul, mer för utmaningen. På samma sätt är med fotograferandet. Jag är inte ett dugg intresserad av att hålla på med något för att det är kul, det som är kul är att se hur långt man kan gå, utvecklas. Känner jag att jag tappar förmågan att utvecklas, så lägger jag av.

Det regnade på morgonen och blåste hårt. Istället för att  harva i backen åkte jag hem till kompisarna på fiket. Det säger ju allt. Jag har inga ambitioner längre och då lockar fikat mer än att svänga i en backe.