Jag har gått från Enskede, lyssnat på trafikljuden och tänkt tanken på hur bra jag bor. Det är inget som säger att mitt i stan är bullrigast. Snarare tvärtom.
Tears in heaven. Vad tänker en man i min ålder på? Vad tänkte jag på som tjugofemåring?
Är det olika saker? Mycket olika.
En ung människa behöver inte uppfinna verkligheten. Den finns där i drömmarna. En man i min ålder försöker få tag i verkligheten eftersom den springer ifrån oss. Det är den stora skillnaden. Det var därför Sartre sa att vi är alltid barn av vår tid.
Fotografi har den fantastiska egenskapen att vara barn av sin tid, men ändå bli moderna då tiden gått ur. De gamla bilderna blir som nya, men det går inte att fotografera på det gamla sättet i den nya tiden. Då, springer tiden ifrån en.
Jag växte upp i en tid då en arbetarklasskille fick studera. Det låter inte mycket idag då knappt nån vet vad arbetarklass är. Idag är man flykting, invandrare eller nåt annat. Klassperspektivet har försvunnit men det finns ju där,men ingen vill lyfta det.
Det snackas om att man är svensk eller invandrare, att man är Stockholmare eller inflyttad. Så korkat. Man är svensk när man fått sina papper, man är Stockholmare då man skrivit sig i någon stadsdel. I samma ögonblick man gjort det är man.
Det är sånt jag tänker på då jag står under bron och lyssnar på trafiken. Förr stod jag här för jag hade en fjälla som körde bron eller för att jag tyckte om att titta på båtarna, drömde om båtarna. Det var då jag ingick i verkligheten. Då en båt tillhörde verkligheten.
Verkligheten är en konstig uppfinning. Man är alltid barn av sin tid, det är därför det finns så många verkligheter.
Tvärbanan passerar mig. Folk sitter trötta och drömmer om en skön kväll hemma. Regnet faller långsamt. Bron är stängd. Det är ingen vacker verklighet, men det är den som står till buds. Vill man ha en annan får man börja drömma.
