Before future

Dagen då framtiden började. Drömmarna slog in. Femtiofem år sedan. Och ändå hade jag levt 17 år innan dess. Hur kommer drömmarna till en? Jag har alltid varit en av och påmänniska. Jag har tagit på med mig allt genom åren. Det här med att jag kan ligga och drömma en hel dag, ofta, väldigt ofta. Jag drömmer och drömmer, styr drömmarna själv och så plötsligt efter några timmar lessnar jag på mig själv och gör något. Ta som i natt. Plötsligt vid ettiden då jag sov kom jag på tanken om jag hade, eller inte hade, gjort min momsdeklaration? Min fru sov bredvid mig, ja, hon snarkade lite lätt. Jag gick ut i arbetsrummet, tände lampan och kollade. Jo, momsdeklarationen var inskickad.

Egentligen är jag som en katt. Sover tio timmar per natt och jobbar två. Det räcker, resten av tiden snurrar sakerna runt i pallet och blir projekt som jag en dag tar itu med. 

Det finns så många fina fotografer och författare, Koudelka är väl en av dom jag gillar mest. Hans obönhörliga kraft i bilderna. Det finns inte många som fotograferar så obönhörligt kraftigt, så starkt. Hans bilder har nästan aldrig något mjukt i sig, de saknar de här romantiska, de är oftast ett vackert, poetiskt otroligt kraftfullt tillslag. Kopiorna är nog de vackraste jag sett, Hans stenar, hans statyer, människorna, allt är plåtat och kopierat med en otrolig tyngd. Det är svärtan i hans bilder som gör det.

Don McCullin är en annan med den där enorma tyngden, mentalt och kopiemässigt. Strömholms bilder kan i vissa fall också komma upp i den där svarta tyngden men han har ju också ett mer mänskligt drag i sina bilder som bryter upp tyngden. Och vad jag menar med tyngd är att kopiorna håller sig inom normala ramar då det gäller gråskalor och svärta men att de skapar en svärta i svärtan som är som en vass kniv och äger en mental tyngd. Om Ni inte har sett Koudelkas printar så väntar er något sanslöst bra om Ni får chansen att se dom någonstans. 

Martin Bogren hade ett int inlägg på Inframe, en fransk sajt på Insta. Man märker oftast hur bra en fotograf är de lägger ihop bilder från olika projekt i ett bildspel. Då framträder storheten och det gemensamma i arbetet. Det unika. Mycket bra. 

Jag minns en gång när jag kollade på omslaget på en dyr fransk fototidning. Det var en gatukorsning som var plåtad över stenarna. Det hände ingen men korsningen var så starkt fotograferad att man nästan kunde känna gatstenarna. Koudleka, tänkte jag. Vem fan kan plåta en korsning så här? Som en dynamitladdning precis innan det smäller.

Givetvis, Koudelka.  Igår lyssnade jag halva kvällen på Led Zeppelin, fy fan, vilket band. Jimmi Paige, är ju för grym och alla i bandet är ju sanslösa, så sexiga och vilka musiker. Hade jag varit brud så hade jag dånat då jag sett dom, Man valde ju fel bana, så fantastiskt det hade varit att vara musiker, om man kunde hålla sig från drogerna så hade det nog varit det ultimata jobbet. 

Någonstans där finns hemligheten bakom alla konstnärliga jobb. Den där fickan man lägger sig i och odlar sin puppa. På samma sätt är det med hur man upplever konsten, den kan inte flyta ut, man måste lägga sig i en puppa om man ska uppleva, det går inte att låta allt passera. Man måste fokusera också i upplevelsen, stanna kvar i den. Det går inte att se en film och sedan se en annan samma kväll. Fungerar det, ja då var inte första filmen speciellt eller tillräckligt bra.

Det finns en grej med konsten, eller fotografiet, om vi nu ska snacka om det. Man lever och arbetar i sextio år säger vi, man tar 200 bra bilder. 200 bra bilder, resten, de fem hundra tusen andra betyder ingenting. Man blir omskriven fem gånger i tidningar, vettiga, längre reportage och man är på tv två gånger. Sedan gör man en utställning om år, inte samma utställning fem ggr om år. Det är hela livsprocessen. Det är det man ska leva på? Inte lätt.

Det är det ständiga mellanrummet, det tomma mellanrummet där man bidar sin tid och det mellanrummet kan vara flera år och i det mellanrummet ska man överleva mentalt, socialt och framför allt, ekonomiskt. Jag säger det igen: De är inte lätt, men det är i mellanrummet som konstnären och människan skapas. Inte på höjderna, i mellanrummet, där inget finnes mer än en slags rörelse som man måste kunna förvalta. Det är där människor slås ut, inte orkar längre. Konstnärligt arbete är ingen demokratirörelse. Det är vargarnas kamp på slätten. Där allt är tydligt, varje steg är två bak, ett fram, nötningsprocessen.

Om man ska komma någonstans i konstnärliga arbeten som saknar skyddsbarriärer, så måste man slipa sit psyke, man måste förstå att motgångarna är vinsterna och vinsterna platåerna, utslätningen, vilan.

Nog om det.