Om att ha en uppgift...

  Jag såg en cowboyfilm, en man som reste runt i Texas och Sydstaterna och läste ur tidningar för folk som inte kunde läsa. Detta skedde 1870. På vägen tog han hand om en liten flicka som blivit bortrövad av indianerna. 

Det var som ni förstår en film med ett ganska enkelt innehåll, men förvisso är oftast det enkla, det bästa.

Han påminde mig om att jag och vi alla, har en uppgift i livet. Den kanske viktigaste är att vara far och älska sin fru. Det går liksom aldrig att dribbla bort, först och viktigast är att vara en bra far. Sedan kommer arbetet, ens mission.

När det kommer till cowboyfilmer blir jag numera alltid så tagen av naturen, hästarna, det enkla. Jag verkligen kunde känna hur jävla skönt det det skulle vara att sova på nätterna på marken inför öppen himmel med en sprakande eld och på morgonen stiga upp i den svala kylan, dricka en kaffe och rida vidare på en häst.

För femtio år sedan ville jag bara in till städernas komfort, till städerna komplexitet. Numera vill jag bara ha det ytterst enkla, det enklaste, en häst, en sovplats på marken, en öppen himmel och en mission.

Jag är för gammal för det mesta, men jag kan försöka, framför allt kan jag odla min mission, att berätta. 

När cowboyen i filmen läste ur sina tidningar hade han en publik på kanske femtio, sextio människor. När jag skriver min blogg har jag kanske tusen personer om dagen eller uppåt 20 000 i månaden. Visst, det är kanske samma människor men det kommer alltid några nya.

Jag insåg att jag har en mission: Att berätta. Det var en vacker känsla och att jag precis som cowboyen har en publik. Jag är också far och älskar en kvinna.

Jag sover inte på marken och jag har inte den perfekta enkelheten, men nästan. Då jag går på Naxos stigar har jag den, men jag kanske skulle ha en häst, eller en hund, men det viktigaste är ändå alltid att se perspektivet: Att se sin mission. Att se vad man kan ge.

I filmen lämnade cowboyen bort den lilla tjejen till några släktingar eftersom hennes riktiga föräldrar blivit dödade av indianerna. Dessa släktingar förstod sig inte på den lilla tjejen utan band fast henne vid en påle. En metafor så stark som någon annan. Då kom cowboyen som hade en mission att berätta för andra och räddade henne, han fick någon att bry sig om och de båda fick någon att älska.

Jag tyckte det var en fin film om att ta hand om sin mission och sina närmaste. Någon kanske säger att det var lite löjligt romantiskt men jag tycker löjligt romantiskt är väldigt vackert.