Tarifa...

Husbilarna stod som ett cowboyläger då man tog skydd mot indianerna. Det var på den ena stranden i Tarifa. Den andra var tom. Man flyttade sina husbilar efter vinden. På baren stod vindriktningarna uppskrivna på kvällen. Det fanns två barer, den ena hade goda musslor, den andra gott vin. Det blev en kort vandring mellan barerna. De låg vägg i vägg. Mitt emot låg Det gula huset, hotellet, där jag bodde.

På stranden sprang vildhundarna i stora flockar. Jag var rädd för dom, kanske lika felaktig rädsla som för varg men det är otäckt att möta en grupp på 15 hundar som kollar in en och skäller åt en. 

En av dom följde efter mig, en liten rackare. De andra hundarna försvann men han gick efter och smågläffste. Jag tänkte vad fan vill hunden. Jag köpte en liten matbit, satte mig på en sten och gav hunden lite av det och det smakade tydligen gott. Sedan bet han mig, den jäveln. Inte tillräckligt hårt för blodvite men tillräckligt för man skulle bli förbannad.

Det kan man kalla livet. Vi blev inte kompisar. Man biter inte sina kompisar. Vinden låg på och jag gick tillbaka till krogen med vindriktningarna, café Central. När jag suttit där ett tag och lyssnat på mig själv gick jag över gatan till  Det gula huset. På morgonen blåste det nordlig vind, precis som det stod det skulle göra på Café Central. På den andra sidan sundet satte några afrikanska flyktingar en gummibåt i vattnet. Kanske skulle dom lyckas, kanske inte. Kom dom bara över sundet och lyckades smita  över vägen utan att bli upptäckta kunde de nog få ett jobb på tomatodlingarna längre upp längs kusten.