Fredag, igen

 1976, jag turnerar med Eldkvarn. Han bakom mig, är Carla, Pluras brorsa och bandets kanongitarrist. Bilden tog bandets sångerska, Wenche Arnesen.

Jag blev lite tagen igår av allvaret i presskonferensen. WHO osv menar att AZ är säkert och bra, och det menar Tegnell och co också, men samtidigt var dom så superallvarliga. Tegnell ville heller inte lämna något svar förrän de gått igenom svaren de fått från undersökningarna. Det är bra att man tar det på allvar, ska man fortsätta vaccinera så måste nog folk känna sig trygga. Det är ju ytterst få som drabbats men man sittet som i ett skruvstäd. Covid 19 är ju en jävla sjukdom, läste en rapport igår att mellan 10 och 15 procent av de unga som drabbas får långtidsproblem och totalt enligt den norska undersökningen får ungefär  50 procent av de som fått covidproblem länge, svårt att andas, inget flås, koncentrationssvårigheter.

Fy fan, man vill ju inget annat än att få en spruta så man känner sig hyfsat säker. Jag ägnar tiden åt att läsa böcker, göra böcker och se på videos om hur man räddar ensamma djur, katter, hundar och det är fascinerande hur snabbt djuren tyr sig till människorna, vilket i min tur leder till att jag saknar mina ljuva katter.

Jag skulle verkligen vilja landa någonstans, ha ett ställe där jag är hemma och det har jag ju på Naxos, men jag har min fru  i Stockholm, så jag får pendla och man ledsnar lite på det. Kände samma sak i Berlin, då jag bodde där, 1,5 timmes flygresa,  ingenting, men man ledsnar.

Jag läser en bok, Den ensamma staden, trodde den skulle vara intressant, men efter ett tag så blir den som böcker numera allt för ofta blir. Ett intellektuellt surrande. Jag vill läsa böcker med handling, inte bara någon som bara pratar och lägger ut texten, så Den ensamma staden lades åt sidan. Small axe började bra, men sedan tappade det faktiskt, tråkigt det med.

Pressfotograferna hade sin tävling, pressfoto har gått framår otroligt mycket, är nog den starkaste fotografiska genren numera. Martin Bogren var en av vinnarna i Fotobokspriset. Grattis. Jag har ju sett hans bilder från början och han visar på en intressant tendens.Om vi säger att Maestro Anders Petersens utställning på Liljevalchs var ett bevis på hur långt man kan ta fotografi i den stil han på något vis representerar, så är Martin Bogren en slags pendang. Anders har allt mer sedan han började skriva ut bilderna gjort större bilder. Han gör ofta en slags collage med bilder i 50/70 eller större. Bilderna hänger kant i kant och det är svårt att se varje bild. Däremot förmedlar hängningen och hela väggen en kraft, ett slags tryck, ungefär som ett hårdrockband ACDC, på fulls speed. Det går liksom inte att trycka på mer, man kan inte komma längre än vad han gjorde på Liljevalchs  med sin jätteutställning. Bogren å andra sidan, går åt andra hållet, små böcker, bilder som är otydliga, en slags dimma över det hela, man fattar inte vad det handlar om. Precis som med Petersen så skapas mer en övergripande känsla, som betraktaren får reda ut själv. Anders pressar upp en mot väggen och Bogren lurar ner en i dimmig gränd och sedan får man ta sig därifrån själv.

En av anledningarna till att Bogren går hem är att vi lever i den tiden nu där vi behöver ett slags ro och tröst, något som inte är så knivskarpt, så brutalt som Petersens bilder. Jag tror de båda hänger på en ytterkant av vad man kan göra. Jag kan längta efter det i mitten, det som berättar en historia som är personlig, längtande och på något vis klarsynt. 

Anyway, fantastisk fotografi. Det finns många sätt att beskriva livet, och alla bitarna man får se, läggs ihop och skapar det vi kallar förståelsen. 

Det som utmärker bra konst är att den är unik. Jag börjar allt mer oroa mig för likriktningen. De här sociala medierna ger oss inte tiden och utrymmet att vara unika, vi blir liksom för eller emot. Ingen kommer riktigt in till staden från skogen med de egna, totalt unika sättet att tänka eller se,,,det kanske inte ens finns?

Vem vet?