Söndag.

 Wenke fyller år. Det är en svinkall söndag på kolonilotten. Wenke är vacker. Alla är vackra men jag känner mig lätt betryckt i mig själv.

Den första anledningen är att region Stockholm är i särklass sämst i Sverige på det här med covid. På vissa sjukhus sitter bilder uppspikade i fikarummen på skräcken Sevonius. Hon sitter bakom galler och texten är: Släpp aldrig ut henne.

Det är deprimerande med en region som sköts dåligt. Min dotter tar vaccin. Hon är 31 och fattar inte ens själv varför hon blir vaccinerad före den som hon ska sköta om. Den sk brukaren som det numera heter på idiotspråket.

Hon tar AZ och det är jävligt jobbiga biverkningar i ett dygn eller mer. Hög feber, fruktad huvudvärk och frossa. Ingen information om det. Varför?

Jo, det pågår en viss maskhållning. Man talar inte om hur det fungerar. Det verkar som Moderna och Pfizer inte ger biverkningar om man inte haft covid, men AZ tydligen ger kraftiga biverkningar till dom som tar det.

Samtidigt undrar man ju varför man inte går ut med den infon. På min dotters jobb gick alla i däck ett dygn, på sjukhus vaccinerar man inte folk som ska jobba dagen efter för risken är stor att de inte kan jobba.

Tröttsamt med mörkläggningen. Det betyder inte att jag är emot vaccineringen, men det är inte fel med riktiga fakta. Bättre att veta än att leva i ovisshet, som det heter.

Fattar inte all skit om nördarna som demonstrerade. En hög idioter, lägg inget krut på dom. 

Det andra som jag slås av så starkt är framtiden för fotografi. Ser Fotografiskas program. Hur fan ska de överleva ett år med så tunt program. Det känns som en liten verkstad för de insatta. Sarah Moon är bra, men ska de köra samma bilder igen? Hon är ju  fin men allt går ju i samma form och känsla. Det blir enformigt, men femtio bilder kan vara fantastiskt men sedan tar det slut.

Å andra sidan. Det är kanske sådant som de kommer att visa som är framtiden? Vem vet, all fotografi blir allt mer påhittad och uppfunnen, idémässig. Tiden med berättelser kanske är förbi?

Läser om kvinnornas utveckling de senaste tio åren i Sverige. Det går bara nedför på allt, löner, rubbet.

Men vad fan, tänker jag. Hur svårt ska det vara? 

Ser Small axe på svtplay. Fantastiskt bra, första serien som inte är så löjligt upphetsad och genusuppfuckad åt ena eller andra hållet. Människor är som dom är, på gott och ont. Det är engagerande film och så snyggt filmat.

Det är en svår tid, sista biten till vaccinet. Den oändliga långsamheten. Just det, den oändliga långsamheten.

Wenke fyller år. Det är kallt, nordan och då jag går kommer en liten pojke, Assar, efter mig och ska vinka. Han ser lycklig ut. Han är framtiden.. Kör hårt, mannen, jag håller på dig.